Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNIONSFRÅGAN.
609
hertig Maximilians s. k. kejsardöme i Mexiko, hör
säkerligen till de allra minsta olägenheter, som besvärat
den nya, sjätte stormakten.
Redan före tillkännagifvandet, att England erkände
den nya titeln, hade Cavour ej tvekat att låta ali världen
veta, att man ämnade gå vidare, att Rom var oumbärligt
för Italien och måste bli dess hufvudstad — när han
nämligen i deputeradekammaren förordade Carlo
Buoncom-pagnis dagordning, som uttalade vissheten om att Rom,
redan »af folkmeningen utropadt till hufvudstad», skulle
tillfalla Italien (ifr Cavours parlamentstal den 25 och 27
mars 1861).
Tiderna förändras och med dem allt hvad mest
högtidligt finnes af traktater, protokoll, löften och garantier,
och ej minst ändra sig statsräsonens mycket variabla
principer. Allt händer, tout arrive, sade Talleyrand; och
den internationella politikens hela historia är till för att
bekräfta detta. Castlereagh talade en gång — det var i
underhuset den 20 februari 1816 — något spotskt om
»denna moderna lära, att en regerande dynasti skulle
kunna utnämnas genom en befolkningsmajoritets votum».
Som vi veta, hade — litet längre fram i tiden — Victor
Emanuel alis inga betänkligheter mot de
annexionsomröst-ningar, som gjorde en stor makt af ett litet rike och
fogade juvel efter juvel till hans krona — äfven de två
sista, Venedig och Rom, fick han på samma sätt, 1866
och 1870.
Och den dag kom, då en engelsk prins skulle ha,
till sitt och engelsmännens nöje, mottagit en genom
folkomröstning honom erbjuden krona, i fall Ryssland
icke hade hindrat det. Den kronan var dock, kunde man
tycka, lika tillförlitlig som uttryckligt »garanterad» på ett
annat hufvud, på konung Ottos, genom Rysslands, Englands
och Frankrikes traktat af år 1832. I oktober 1862 hade
grekerna rest sig och kört bort Otto af Bayern, i hvilken
de ej ville se annat än identiteten af »bavariskt» och
»barbariskt». Operationen gick särdeles lätt och ledigt;
visserligen protesterade det höga och berömmeliga huset
Wittelsbach, men det frågade ingen efter. Vid den af
provisoriska regeringen utlysta folkomröstningen föllo på
prins Alfred 230,000 röster af ej fullt 241,000 afgifna;
och då han fick förhinder, utsåg den emellertid
sammankomna nationalförsamlingen den 30 mars 1863 en son af
den danske protokollprinsen. Alltsammans var, som vi
se, en affär på några månader. Och till belöning för sitt
39. — Adolf Hedin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
