Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Flaggfrågan i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLAGGFRÅGAN I NORGE
619
jen Bernadotte, Dalmans motion om inblandning i
ståt-hållarfrågan, ekonomiutskottets beryktade betänkande af
den 29 februari 1860.
Från denna tid börjar det nya skedet i den
flaggfrågas historia, som ursprungligen daterar sig från 1821
och som, om icke förr, inom utgången af nästa
stortingsperiod kommer att afslutas. Utan att öfverdrifva
betydelsen af den erinran om rikenas förening, som
unionsmärket i handelsflaggan innebär, kunna ju många önska
att denna erinran ej måtte utplånas. Men den som
beklagar, om det så skall gå, om unionsmärket försvinner
från alla haf som befaras af den tredje i ordningen bland
världens handelsflottor, bör komma i håg så väl att Sverige
icke har skuggan af någon rätt att göra gällande mot
det motsedda beslutet som ock hvem det var som började
den leken.
Så länge den s. k. unionsflaggan var den svenska
flaggan med en liten tillsats af norska färger (enligt 1815
års resolution), hade näppeligen mer än kanske i första
början något missnöje yppat sig i Sverige; denna
anordning kunde ju se ut som ett vittnesbörd om att Sverige
förvärfvat en ny och betydande provins eller ett lydland.
Men sedan 1844 års resolution låtit den politiska
likställigheten få sitt uttryck däri att hvartdera landet behöll
sin flagga med ett däri anbragt unionsmärke, då blef
sinnesstämningen en annan. Kommendörkapten Östermans
uppstudsighet var ej ett enstaka utbrott, af dåligt humör.
När grefve Carl Henrik Anckarsvärd, ultraaristokraten som
spelade liberal komedi, skickades fram med sin motion
om revision,*) glömde han ej att i sitt oväderhäftiga
sladder röra in äfven sin förtrytelse öfver att norrmännen
ej velat nöja sig med — den svenska flaggan. Den på
sin tid bekante, numera förgätne »storsvenske» frashjälten
*) Motionen föranledde en cirkulärnot från utrikesministern frih.
Manderström den 9 november 1859, däri bl. a. yttras, att om en
revision kommer att företagas, detta skall ske »i en helt annan anda
än den, som ledt denne oppositionens veteran, hvilken i sina
betraktelser tillåtit sig lika orättvisa som grundlösa anklagelser mot
framlidne konung Carl Johan, hvilkens redan i sexton år slutna graf ej
kunnat skydda honom mot lidelsefulla och illasinnade beskyllningar
från denne gamle politiske motståndare, som ej tvekat att öfvertaga
det sorgliga och föga inbringande värfvet att framföra öfverdrifna och
ofta barnsliga anklagelser mot den norska nationen och dess
representanter». Men dessa utfall — heter det vidare — ha »ej funnit stöd
eller sympati ens hos hans vanliga anhängare; och anblicken af en
gubbe, som på grafvens rand åtager sig uppgiften att utstå misstro
och split mellan tvenne folk, hvilka äro bestämda att akta och älska
hvar andra, har på allmänheten gjort ett pinsamt intryck». De två
folkens »sunda sans och upplysta förstånd skola se detta illasinnade
attentat i dess rätta dager».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
