Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsteckning och karaktäristik av Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ljusare tider
Då skymningen började inträda såg man en och en, två och två (man hade
som parol att ej gå för många i sällskap och därigenom väcka polisens och
fängelsebefälets uppmärksamhet och sålunda göra om intet hela hyllningen)
spatsera den långa vägen ut till fängelset. Man gick fängelset runt, klev över
stängslet, som skiljer fängelseområdet från det övriga området. Allt skedde
under tystnad. Plötsligt ljuder från den stora sångargruppen, som närmat
sig fängelset, »Jag hälsar dig!» Bengaliska eldar tändas, som lysa upp
fängelsefasaden och den till flera tusen uppgående människomassan. Hattar lyftas,
näsdukar vifta upp till cellen nr 73. Det hela verkar gripande storslaget.
Stämningen blir ett hänförande jubel, då man tror sig se Axel Danielsson i
ett av fönstren. Vad det skall kännas upplyftande för honom och vilka
känslor skola ej frammanas vid denna anblick!
Den ena sången avlöser den andra. Eldar tändas och slockna. Snart blir
allt mörkt. Folket avtroppar, och lika tyst som man kommit, lika tyst går
man från fängelseområdet. En och var vet med sig ha varit ett led i denna
ovanliga, men storslagna hyllning åt den man, som för dem blivit deras allt.
Danielsson fick emellertid ej bevittna denna hyllning. Fängelsebefälet, som
anat oråd, hade fört D. till en annan cell, dit sången eller de bengaliska
eldarna ej nådde honom. Först senare erhöll D. kännedom om den
hyllning han gått miste om. Men det gjorde dock gott ända in i själen. Trots
att han ej sett hyllningen, kände han det storslagna i denna.
Viktor Lennstrand, som vid samma tillfälle satt inne å Malmö
cellfängelse för hädelse, hade däremot den turen att få se en del av hyllningen,
innan man placerade honom i en mera avsides liggande cell.
Färden från fängelset den 1 februari blev ett formligt
triumftåg, och när man slutligen hunnit fram till »Arbetets»
tryckeri och Danielssons bleka ansikte blev synligt i ett av
tryckerifönstren, bröt massan ut i ett ändlöst stormande jubel. På
kvällen var sedan å Hotell Stockholm och i goodtemplarhuset
arrangerade välkomstfester, där han hyllades med tal och sång.
Det var en stolt och i flera hänseenden lycklig tid, som nu
randades för Danielsson. Han hade segrat utefter hela linjen
och hans inflytande växte med varje dag. Tidningen »Arbetet»,
hans skötebarn, drog till sig nya och värdefulla krafter;
sommaren 1890 inträder August Nilsson, tidningens nuvarande
redaktör, efter att i fem år ha drivit humanistiska studier i Lund,
som redaktionssekreterare, och Menander, som redan varit med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
