- Project Runeberg -  Urval av Axel Danielssons skrifter /
20

(1908) [MARC] Author: Axel Danielsson With: Bengt Lidforss
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lantbrukare. Och han var förståndig nog att icke begära
mera än hon kunde ge honom. Därför skänkte folk dem båda
uppriktiga lyckönskningar och spådde dem mycket solsken i
livet.

De fingo barn som andra människor och voro verkligt
lyckliga under flere år. Man började omkring dem tro på ett
realiserat äktenskapsideal, och societeten i trakten ansåg dem
länge omöjliga för sällskapslivet. Men det gamla evigt
enahanda inträffade: en plötslig insikt om, att icke heller detta
äktenskap var byggt på den rätta ännu okända grunden. En
sådan insikt smyger sig sällan långsamt på gift folk, utan
kommer lika oväntad som kärleken, kanske ännu plötsligare, ty
nygifta äro alltid skickliga skådespelare, som ett par år kunna
bedra sig själva, gud och hela världen. Det är med
äktenskapet som med ett stillastående vatten under köld:
temperaturen kan sjunka ett gott stycke under nollpunkten, utan att
man märker någon is, men om man tar en käpp och rör om
i vattnet, stelnar ögonblickligen alltsammans.

Det började med att frun hade riktigt tråkigt om
förmiddagarna, medan mannen var ute på sina åkrar. En tid
avhjälptes detta med, att han då och då tittade in till henne,
så länge hon särskilt bad honom. Men längre fram uppreste
sig hennes kvinnliga stolthet mot att ständigt, då de stego upp
från frukostbordet, ställa samma hjälplösa bön till honom, och
så blev hon ensam. Hon försökte på alla sätt bekämpa
tomheten och tråkigheten omkring sig. Hon läste, sydde,
broderade, gick i köket, spelade och lekte med barnen, när det
blev sådana, men ändå var henne tiden fpr lång, och
tråkigheten tryckte ned henne som en mara. Då tog hon en dag
i förtvivlan fram bläck och papper och skrev ett långt klagande
brev till en av sina pensionskamrater i Stockholm. Hon hade
svar med omgående, ett dubbelt så långt svar som hennes brev,
och det gav henne, som hon hoppats, mycket att tänka på, ty
hennes väninna tillhörde den moderna riktningen bland kvinnor,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adurval/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free