Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan 1851 har således diskontoräntan befunnit sig i
fallande med periodvisa avbrott, som vi sedan skola förklara.
Hade vi tillräckligt material till vårt förfogande skulle vi kunna
visa, att ännu större räntesatser än de högsta här upptagna
förekommit under äldre tider. Det är ett känt sakförhållande,
att den kapitalistiska produktionen möjliggjordes just genom
den forna, ofta ytterst höga ockerräntans förvandling i
måttfull handelsränta. Först då jordvärdet sjunkit tillräckligt lågt
och guldmassor inströmmat från den nya världen till Europa,
varigenom penningräntan sjönk, kunde den moderna industrin
utveckla sig.
Den första lärdom vi härav ha att hämta är den, att
räntefotens fall, långt ifrån att som det oriktigt uppgives i Sk.
Dagbladet vara ett fenomen i våra dagar, kännetecknar hela den
kapitalistiska utvecklingen. Räntefotens storlek sammanhänger
nämligen med kapitalprofiten eller kapitalistens vinst av
produktionen. Men kapitalvinsten för samma konstanta kapital
reduceras genom konkurrensen till ett minimum. Den enskilde
kapitalisten nödgas att jämt förstora sin kapitalmassa. Förmår
han det icke, går han under. Därför se vi allestädes
storindustrin segra över hantverket och den lilla industrin. Men
storindustrin betyder kapitalets d. v. s. förmögenhetens
koncentrering. En småningom sjunkande räntefot skall således motsvaras
av en småningom försiggående uppsamling av kapitalet på allt
färre händer. Och nu ha vi helt simpelt att besvara följande fråga :
Visar den officiella statistiken för de år den anförda tabellen
omfattar en spridning eller en koncentrering av rikedomen?
Vi veta alla, att tidrymden från 1850 tills nu utmärkts av
en oavbrutet fortgående kapitalkoncentrering. Att förneka detta
är att utesluta sig själv ur diskussionen. Men då icke
desto-mindre ekonomer av hr Leon. W. Ljunglunds kaliber icke
tyckas riktigt vilja medgiva det, så skola vi anföra några siffror.
Från 1815 till 1825 föll, enligt vad Marx’ konstaterar, ingen
privatförmögenhet i England över j miljon pund sterling un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
