Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’denna det franska folkets vilja, så hade följden måst bli antingen
fullständig anarki eller hade man tvungits att skaffa sig en
nationalförsamling, som gjort det. Parlamentarismen är sålunda
i sig själv ingen humbug; att den mer eller mindre blir det
i klassamhället, där en klass övar all slags påtryckning på den
andra, det är icke parlamentarismens eller den allmänna
rösträttens fel. 1 samhället som i matematiken kan man ej direkt
handskas med de stora talen; miljonerna kunna ej samlas för
att gemensamt avgöra sina angelägenheter, utan det behövs
alltid representanter. På samma gång kan det aldrig nog
kraftigt betonas att det aldrig är parlamenten som genomdriva
reformer, utan detta göres av trycket underifrån. Men antag
att revolutionen vore gjord, det gamla samhället grusat, som
anarkisterna älska att säga, och Sverges 5 miljoner ropa på
bröd, tror man då icke det vore nödigt att ha vissa
parlamentariska institutioner, som ögonblickligen kunde ta itu med
arbetets ordnande efter socialismens principer? Och så länge
vi stå på det beståendes grund, vilket är månne fördelaktigare
för oss: att stå utanför alla maktcentra eller att inifrån verka
söndersprängande? Det vore vanvettigt av oss att kasta bort
ett sådant medel till våra mål.
Frågan om våldet i arbetarrörelsens tjänst var även på tal
på kongressen. Å ena sidan yrkades det på att man genast
skulle diskutera vad slags våld som skulle tillgripas, på den
andra stod man däremot kvar på socialdemokratins gamla
ståndpunkt att det nog är möjligt, ja sannolikt, att
revolutionen kommer att våldsamt bryta sig väg, men att
på-förhands-diskussioner om dess detaljer äro alldeles lönlösa. Här fingo
vi då anarkisterna fram, så att de ur denna synpunkt ej längre
äro farliga, utan narrar. Ett så barnsligt, naivt uppträdande
som Hinke Bergegrens förslag att kongressen skulle godkänna
dolken som vapen bör bemötas med löjet och satirens vapen,
icke på allvar. Kongressen gav mig också rätt när jag anmärkte
att lika gerna som att besluta att sticka kapitalisterna i magen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
