Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tal vid invigningen av Folkets Hus
i Malmö
Den 2 april 1893
Den gamle trädgårdsmästaren, som med sin dotter bodde
långt ute vid tullen i den lilla vitmålade stugan, hade i flera
år med växande oro iakttagit, hur den svarta massan av
tak-ryggar, skorstenar och rökhuvor närmade sig allt mer hans
lilla täppa. Det var i hans ögon ett odjur, ett namnlöst
vidunder, som sakta kröp honom in på livet för att sluka honom
eller krossa honom. Han kände redan dess heta andedräkt av
eld och förruttnelse, sprit och nikotin, kärlek och karbol. Det
låg pest i den förr så rena lantluften, och de kringflygande
sotflingorna slogo allt tätare ned på hans vita blommor.
Skulle detta vidunder aldrig hejdas av någon övermakt, av
stelkramp i sitt inre, av naturhinder, av vattnet eller klippan,
eller åtminstone av vaknat medlidande med de idyller det
förstörde i sin väg, av respekt för solen, som det förmörkade,
luften, som det förskämde, grönskan, som det svärtade, de
röda kinderna, som det blekte, livet, som det kvävde? Det
var den stora staden, som hatade natur och idyll. Den
diktade själv sin natur. Den diktade sorgespel och lustspel,
romaner och operetter, men idyller ville den ej veta av. Och
den förfogade över krafter, som voro starkare än naturen och
bröto ner varje hinder. Den sög vattnet i sig, fyllde igen
bråddjupen och jämnade klippan med marken och bredde
ohäjdat ut sig som ett frätande sår på den friska landsbygden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
