Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast var fläsk och medvurst i en annan form jämte lerjord,
och att dessa människor hade rättighet att vara råa, emedan
de annars skulle varit odugliga till sin uppgift. Det var grova
krafter i en grov materia. En finare materia skulle icke kunnat
bära uppe den kraft som här bebövdes.
Det fick hon snart se. En dag kom det fram till disken en
yngling med smal midja och alldeles vit hud. Han hade som
de andra blårandig blus och vita byxor, men kläderna voro
rena och stövlarna blankade. På huvudet hade han en
bred-skyggig halmhatt, under vars brätten ett fint svart hår föll
ned. Han såg bra ut, föreföll litet skygg och betraktade henne
utan att grina eller säga mustigheter. Han sade ingenting,
drack och åt och gick. Det var en studerad karl, som kommit
på avvägar, sade de andra murarna.
Hon såg honom genom fönstret arbeta uppe på
murareställningen. Där kunde hon sitta och se på honom halva dagen.
Han måste tydligen spänna senorna till det yttersta för att
följa med de andra. Ofta reste han sig från sin krokiga
ställning och tog med handen bakpå ryggen, och då kände hon
själv smärtor på samma ställe. Blek var han från början och
blekare vart han ju mera den brännande vårsolen stack på
och ju mera solbrända arbetskamraterna blevo. Han hade trots
sin ungdom en vekhet och spänstighet i muskler och nerver,
som förvånade de yrkesvane murarna, emedan de icke visste,
att det kom från hans överlägsna hjärna. Men hjärnans makt
över kroppen var begränsad. Värken i veka livet spred sig ut
i armar och ben, och knävecken började skälva. Ännu kunde
han bekämpa svindeln och balansera överkroppen på de
sviktande benen. Men han kunde ej hålla arbetsveckan ut. En
förmiddag, när solen stack från en naken himmel, släppte han
mursleven, vacklade och föll ihop som en fällkniv och skulle
ha trillat ned för landgången, om icke den gamle skäggige
muraren fått fatt i honom.
Flickan stod i ett språng på gården cch sade med en arm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
