Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När adressen var skriven och uppläst, tyckte Fr. Sterky,
att den var äcklig, och herr Lennstrand, som gerna ville vara
ett slags Robespierre och onekligen har några av dennes
egenskaper, framför allt det uppstyltade och ihåliga, föreslog med
sina lungors hela krafr, att uttrycket »undersåtar» skulle
utbytas mot medborgare. Men Robespierre hade denna gång
emot sig Marat, som svarade, att om »undersåtar» skulle borty
borde man konsekvent även ändra »Eders majestät» till herr
Oscar Bernadotte och avstå från uppvaktningen. Den antagna
adressen var nog sådan den borde vara för att icke kungen
skulle kunna avvisa oss på grund av ohövlighet och pressen
sedan på samma grund försvara honom.
Så skulle vi till majestätet. Jag kom som vanligt i sista
minuten och hade en stunds arbete innan jag kunde få fatt i
deputationen. Slutligen fann jag den i en vedbod i högra
flygeln, där David mönstrade våra toaletter och gav oss de sista
förhållningsreglerna. Sedan kommenderades marsch! och vi
gingo i vanlig deputationslunk upp för dessa hovtrappor, som
slitits av så många supplikerande undersåtar, innan vi kommo
med en supplik i 200,000 medborgares namn. Ja, om dessa
stenar kunnat tala! De skulle ha talat om kommande steg med
hoppets fjädrar i vadorna, om gående steg, vacklande av
förtvivlan, om glada steg, krypande steg, falska steg, manliga steg,
ursinniga steg och slutligen om denna niomannadeputations
steg, vilka voro tämligen liknöjda, ty vi hade ingen tro på
kungen. Men stenarna talade ju inte och inte heller
slotts-knektarna, som släppte oss fram med en blick, som varken
forskade eller mönstrade eller misstänkte eller gillade utan var
apatiskt slö, som folkets blick för det mesta ännu är i Svea
land.
Sedan deputationen blivit av med sina rockar, gled den
under anförande av en ordonansofficer försiktigt fram på de hala
parkettgolven, rädd för att halka inför det överväldigande
majestät den väntade få se komma ut genom någon dörr. Om-
Jlxel Danielsson 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
