Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
banken och hejdas tvärt som en skenande häst av insjöns
väldiga vattenmassa. Över varje fors stod ett vitt moln av skum
och därunder ilade älven fram vit som en gletscher. Mellan
forsarna var hon blågrön, men strändernas marvatten stod
kolsvart kring de ljusgröna ängarna. Över dessa ängar gick
björkskogens gröngula bälte, här och där nedskjutande till stranden,
till de mörka allvarliga alarna, och högre upp utbredde sig
de mörkgröna furornas oändliga massa, blandad med lövskogen
till en vårdslöst nyanserad färgmatta, och allra högst upp gick
höglandsskogens blåsvarta ram.
Till höger om floden, där han stod på banken, var denna
underbara färgkarta rikast. Blåvita pelare från ångrören, svarta
skyar från de höga skorstenarna, som blivit dubbelt så många
se’n hans barndom, sågverk med röd- och grönmålade väggar,
svarta hyttor och smedjor, masugnar med sin rödgula låga
flammande matt i solskenet, en tunn slöja av kolmilrök över
det hela och över allt i oregelbundna men rättlinjiga figurer
de vita bräd- och plankstaplarna blänkande i solen.
Och längst borta på den gröna höjden stod ännu det röda
träkapellet med en gul knopp på tornet. Där hade han som
barn setat bredvid modern i bänken framför den grant
utsirade predikstolen och stirrat på de gamla kungabilderna på
väggarna eller på timglaset, som sakta rann ut, medan den
gamle hederlige kaplanen sövde församlingen i ro, tills tåget,
som gick tätt under banken, varpå kapellet var uppbyggt, gav
en skarp signal för grindarna, då församlingen sträckte på
benen och kaplanen vanligtvis slutade. Och där hade han vid
fjorton år böjt knä mot den röda altarringens sammet och
be-känt sin tro på den kärleksrike guden, som strax förut kallat
hans moder hem till sig och lämnat honom alldeles ensam i
världen. Modern låg där utanför på sluttningen i en pilberså,
som han själv satt, hon låg där ensam, ty hon hade icke haft
någon man, och gossens ömma dröm att en dag, sedan han
Jevat ett stolt liv till heder för moderns minne, bliva nedbäddad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
