- Project Runeberg -  Advokaten : juridisk rådgivare och formulärbok /
334

(1922) [MARC] Author: Ebbe Gustaf Flensburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sakrätt - Om lagfart

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

334

C. Då fast egendom förvärvas genom testamente, räknas
förvärvet från testamentsgivarens död, men skyldigheten att
lagfara inträder, först då testamentet vunnit laga kraft eller blivit
av arvingarna formligen godkänt. Detta gäller dock endast i
händelse arvskifte icke erfordra^. Skall arvskifte upprättas,
vilket är fallet, då en universaltestamentstagare antingen fått en
viss bråkdel av kvarlåtenskapen sig tillagd eller ock, ehuru
ensam rättsägare efter den döde, skall dela med efterlevande make,
räknas tiden för lagfartssökande från arvskiftet.

Aum. 1. Fideikommiss fastighet skall vid första mottagandet
lagfaras inom samma tid som annan testamenterad fastighet.
Vid senare övergångar av fideikommissfastigheten till
fideikom-misstagare, som ej är den senaste fideikommissariens arvinge,
inträder skyldigheten att söka lagfart i och med den senaste
fideikommissariens död, och tiden för lagfartens sökande räknas
från boux)pteckningen efter honom. (Jfr. i detta sammanhang
N. J. A. 1901:265; 1905:42; 1907:511.)

Anm. 2. Försummar den lagfartspliktige att inom föreskriven
tid söka lagfart, kan han, pd yrkande av allmänne åklagaren eller
av den, vars rätt är beroende på att lagfart sökes, av rätten erhålla
föreläggande vid vite att lagfara med sitt fång*. Ansökning* om
dylikt föreläggande skall göras vid den rätt, där egendomen skall
lagfaras. Den, vars rätt är beroende därpå, att lagfart sökes, är
i allmänhet den, vars rätt att erhålla inteckning i egendomen är
beroende av att dess ägare sökt lagfart. Inteckning får
nämligen ej beviljas, utan att fastighetsägare, som medgivit
inteckningen, eller till säkerhet för vars förbindelse den sökes, fått
lagfart å sitt fång, såvida detta är sådant, att han har skyldighet
att lagfara med detsamma. Även ny ägare av fastighet eller del
av fastighet har fördel av att föregående ägare söker lagfart.

Anm. 3. Då köpeavhandling blivit, enligt överenskommelse
mellan kontrahenterna, annullerad, anses köparen ej vara pliktig
att lagfara. (Jfr. N. J. A. 1874:17; 1886:492; 1894:275; 1898:
129; 1899:346.) Ej heller då efter köpet fastigheten blivit
exekutivt såld för intecknad gäld eller eljest för säljarens skuld.
(Jfr. K J. A. 1890:200; 1893:199; 1896:153.) Sedan fastighet,
vilken senast lagfarits för A, av honom sålts och gått genom
flera händer samt därefter från B å exekutiv väg sålts åter till
A, bör denne anses pliktig lagfara med sitt nya fång. (Jfr.
N. J. A. 1898:318.) Angående fråga, huruvida köpare av
fastighet kunde åläggas söka lagfart, oaktat han ej längre innehade
sin fångeshandling, se N. J. A. 1887:499; 1897:289; 1900:51;
1911:431; 1914:384. — Den omständigheten, att med föregående
fång ej lagfarits, utgör ej hinder för ovan omförmält
föreläggande.’ (Jfr. N. T. 1887:569. N. J. A. 1898:318;) Dock får
sådant föreläggande avse blott dens fång, som erhåller förelag-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:36:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/advokaten/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free