Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sakrätt - Om urminnes hävd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
A. Urminneshävdens användning.
Urminneshävden är vida mera omfattande än viss tids hävd.
Detta visar sig särskilt däri att:
I. Urminnes hävd kan åberopas till försvar icke blott för
äganderätt till fast egendom, utan även för fräls er än ter ätt och
servitutsrätt. Dock synas domstolarna vilja medgiva vinnande
av urminnes hävd endast å sådana servitutsrättigheter, om vilka
detta uttryckligen finnes stadgat, t. ex. rätt till skogs fäng och
mulbete samt jakt- och fiskerätt i de fall, då denna förekommer
såsom servitutsrätt.
Deri följande framställningen av urminneshävden kommer
huvudsakligen att avse äganderätt, men gäller i tillämpliga delar
även om frälseränterätt och servitutsrätt till fast egendom.
II. Urminnes hävd kan åberopas, såväl då en persons rätt
till en självständig fastighet (jfr sid. 282) bestrides, som ock då
tvisten blott går ut på, huruvida ett visst jordområde är att
hänföra till en viss självständig fastighet. Viss tids hävd åter kan,
som förut påvisats, endast åberopas, då tvisten rör sig om en
persons rätt till en självständig fastighet.
Om t. ex. A instämmer B och yrkar, att B skall frånträda den
fastighet, som i jordeboken benämnes X, emedan B, enligt A:s
påstående, icke av rätt person förvärvat denna fastighet, så kan
B åberopa sig på tjuguårig hävd, om sådan föreligger. Däremot, om
A i sitt käromål aldrig bestritt B:s äganderätt till X, men söker
visa, att en viss av B brukad äga icke är att hänföra till
fastigheten X, utan i stället bör höra till A:s bredvid liggande
fastighet T, så kan blott urminnes hävd av B med laga verkan
åberopas, om förutsättningarna därför i övrigt äro för handen.
Det är just i dylika tvister rörande tillbehör till en fastighet,
som urminneshävden framför allt kommer till användning. För
tvister rörande rätt till en självständig fastighet har däremot
nämnda hävd betydelse huvudsakligast i de fall, då den
tjuguåriga hävden ej kan åberopas, såsom i fråga om hävd enligt 1881
års förordning, då lagfart ej vunnits, eller, i fråga om hävd
enligt 1805 års förklaring, då antingen fastigheten är sådan, att
därom ej kan, avhandlas mellan enskilda, eller ock fastigheten
avhänts ägare, vars tillvaro icke är underkastad avbrott genom
döden (se sid. 355).
B. Villkoren för åberopande av urminnes hävd.
Dessa villkor äro:
I. Att den, som åberopar hävden, utövat en ägares befogenhet
över den i fråga varande fastigheten.
Ifrågavarande person behöver däremot ej själv hava brukat
fastigheten, utan kan hava upplåtit brukningsrätten till andra
personer, blott dessa erkänt honom såsom ägare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
