- Project Runeberg -  Advokaten : juridisk rådgivare och formulärbok /
362

(1922) [MARC] Author: Ebbe Gustaf Flensburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sakrätt - Om urminnes hävd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

362

stödja sig" vid det nuvarande bruket i överensstämmelse med dessa
råstenar. Detsamma gäller, om parterna å ömse sidor stödja sin
rätt, icke på rå och rör, utan på märken av andra ordningen,*
och givetvis ännu mera, om klandrarens vederpart kan påvisa
råmärken, men den andre ej. I dessa fall är klandrarens
vederpart tvungen att åberopa urminnes hävd, först sedan klandraren
medelst domar, lantmätares kartor, ägobeskrivningar eller dylikt,
styrkt, att gränsen i äldre tid varit i överensstämmelse, icke med
vederpartens utan med hans eget påstående.

c) Påstår åter klandraren sig berättigad till någon äga på
vederpartens område, vilken vid klandrets anställande brukas av
den sistnämnde, behöver denne åberopa urminnes hävd, först
sedan klandraren till fullo styrkt, att ifrågavarande äga förut
tillhört hans område.

d) Gäller slutligen tvisten en självständig fastighet, måste
klandraren först styrka, att denna i äldre tid tillhört honom,
innan vederparten behöver åberopa urminnes hävd.

II. Bevisningen om urminnes hävd. kan ske såväl medelst
gamla handlingar, som genom vittnesutsagor av trovärdiga
personer, vilka äro väl kunniga om orten samt förmå intyga, att de
varken själva veta eller av andra hört, att förhållandet varit
ett annat än det nuvarande. (I. B. 15:4.)

Vad svaranden i klanderprocessen med sin bevisning" har att
ådagalägga är, som redan blivit nämnt, att rättsförhållandena
till den fasta egendomen i fråga varit oförändrade under den tid,
som faller under tvenne mansåldrars förmåga att göra
iakttagelser och bevara minnet därav, alltså att under nämnda tid
svaranden samt hans förfäder eller fångesmän utövat ägares befogenhet
över den omtvistade fastigheten eller ägan, att gränslinjen under
samma tid gått i den av svaranden uppgivna riktningen o. s. v.
Däremot behöver svaranden icke styrka varken sitt eller sina
föregångares fång.

Motbevisning från klandrarens sida får likaledes föras, medelst
gamla handlingar eller vittnen. Kan han härvid till fullo styrka,
att avbrott i vederpartensi eller lians fångesmäns
äganderättsutövning under nyssnämnda, tid ägt rum, bifalles klandret, och
egendomen frånkännes vederparten. Huruvida klandraren åter
genom att styrka olaga åtkomst till fastigheten hos den, från
vilken vederparten ytterst leder sin rätt, kan vinna bifall till
klandret, är föremål för olika meningar.

I mål av detta slag är det utan betydelse, om lagfart å den
omtvistade fastigheten varit beviljad eller ej, liksom det icke
inverkar på målets utgång, om den omtvistade ägan varit
särskilt upptagen i den lagfart, som för klandrarens vederparts
räkning kan hava beviljats å fastigheten.

* Härmed menas sådana fasta marken, som omtalas å sid. 278.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:58:02 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/advokaten/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free