Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näringsrätt - Om väghållningsbesvärets utgörande på landet - I. Allmän vägs anläggning, indragning eller förändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
874
Om väghållningsbesvärets utgörande på landet.*
(Lag den 23 oktober 1891.)
I. Allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.
Allmän väg på landet, varmed förstås sådan, som prövas vara
för allmänna samfärdseln nyttig och nödig, är av två slag:
A. Landsväg, vartill hänföres väg, som för allmänna
samfärdseln är av större betydelse och förenar riket med annat rike
eller ett län med annat län, leder från en stad till annan eller
tjänar att förbinda något härad i dess helhet eller i väsentlig
del med stad, större hamn och lastageplats, järnvägsstation eller
annat jämförligt ställe; och
B. Bygdeväg, vartill räknas väg av förenämnda
beskaffenhet, men som ej är av den vikt för allmänna samfärdseln, att
den bör hänföras till landsväg, ävensom väg emellan härad
eller socknar, från allmän väg till kyrka eller tingstad samt
annan med dessa jämförlig väg.
Landsväg skall vara 6 meter bred och bygdeväg 3,6 meter
bred. Konungens befallningshavande äger dock medgiva, att
väg får hava mindre bredd, och likaså förordna om dess utläg-
* Rörande väghållningsbesväret i stad heter det i Byggningabalken
kap. 25 § 8: "Städerna rödje och hålle väg och broar, så långt stadens
ägor räcka". I lag den 31 aug. 1907 ang. stadsplan och tomtindelning
§§ 29 och 30 ha därjämte föreskrifter givits om stads skyldighet att
upplåta gata för allmänt begagnande m. m. Lika lydande föreskrifter ha
upptagits i kap. 1 §§ 34 och 35 i lag om fastighetsbildning i stad m. m.
denl2 maj 1917, vilken lag skall bl. a. ersätta stadsplanelagen och i
flertalet hänseenden träder i kraft den 1 jan. 1918. Huvudregeln är att, i
den mån bebyggandet fortskrider från förut upplåten gata, skall varje
särskild gatudel upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed
gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga
tomtlinjerna blivit bebyggda. Staden är ansvarig för gatas upplåtande å stadgad
tid och torde kunna instämmas till domstol med yrkande om förpliktelse
att anlägga gata. Då emellertid rubbning ej avsetts i vad för särskilda
städer må vara gällande med avseende å tomtägares skyldighet att
bekosta gatas anläggande, äger staden, om den måste utföra
gatuanläggning, som ålegat tomtägare, söka kostnaden åter av denne. Rörande
underhållsskyldigheten gäller vad för varje stad är föreskrivet. Då
stadsplanelagen och kap., lagen om fastighetsbildning i stad m. m. äro
tillämpliga även i köpingar och flertalet municipalsamhällen, uppkommer där
dubbel väghållningsskyldighet. Dels ingå dessa gemensamheter i
landsbygdens väghållningsdistrikt och deltaga därför genom sina medlemmar
i det allmänna väghållningsbesväret å landet, dels ha de sina egna gator
att anlägga och i övrigt svara för. En starkt bidragande orsak till den
snabba ökning på senare tid av antalet städer under landsrätt har varit
önskan att genom den med stadsbildningen förenade utbrytningen ur
väghållningsdistriktet undgå denna dubbla väghållningsskyldighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
