- Project Runeberg -  Bohusläns historia och beskrifning / Del 1. Historia och allmän beskrifning /
66

(1867) [MARC] Author: Axel E. Holmberg With: Gustaf Henrik Brusewitz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HISTORIA - 1. Kongahells förstöring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oaktadt allt skjutande, ingen skada, förmodeligen emedan ingen
träffade. När presten Anders Brunsson det såg, tog han af den
invigda elden i kyrkan, välsignade den, och fattade den i fnöske,
som sattes på en ekpil och gafs åt Asmund. Asmund sköt —
och den förmente trollkarlen föll död till jorden. Vid denna syn
uppgåfvo hedningarne ohyggliga rop och läten, och gnisslade med
tänderna, — mannen lär varit en af deras förnämste höfdingar.
Stormningen upphörde nu för ett ögonblick, och Wendernes
anförare gingo till råds. De tycktes vara villrådige om hvad de skulle
göra, och de belägrade trodde sig förstå, att der var fråga om
aftåg, då en af dem, som förstod Wendiska språket, hörde Unibur
yttra: «Hårdt är detta folk att tagas med, och om vi än eröfra
allt hvad de ega, så hade bättre varit att vi gifvit lika så
mycket till, för att aldrig hafva kommit hit, så mycket folk och
höfdingar hafva vi här mist. Först i dag värjde de sig med skott
och spjut, sedan slogo de oss med sten, och nu bulta de oss
med störar, såsom hundar. Dock ser jag just deraf, att deras
vapenförråd börjar att minskas; derföre låt oss ännu en gång med
all vår styrka löpa till storms, och se hur det aflöper.» — Sagdt
och gjordt. — Ny strid, lika vild, som de föregående; men ännu
stå Kongahells hjeltar obesegrade. Detta anfall afgjorde likväl
deras öde. Blödande faller deras höfding Sæmund Husfreja, och
med honom dör deras sista hopp om räddning, då för tredje
gången konung Rettibur tillbjuder dem, emot borgens öfverlemnande,
lif, frihet och så mycket gods de kunde bära. Nu var intet annat
att göra, än att emottaga dessa vilkor, men knappt hade de
godtrogne lemnat sig i fiendernas våld, förrän alla sårade och barn
nedhuggas, och de öfrige, såväl män som qvinnor, utsläpas på
skeppen såsom krigsfångar. Kongshuset och kyrkan utplundrades,
och Sigurd Jorsalafars skänker, den herrliga altartaflan, det heliga
korset, skrinet och boken, kommo i hedningarnes våld. Presten
Anders Brunsson förstod likväl, genom att förära Rettibur en
silfverbeslagen staf och Dunimiz en guldring, så intaga den förre för
sig, att han skänkte honom, utom friheten, äfven kyrkan och dess
ofvannämnde prydnader, samt fyra prester af fångarne. Lik Titus
i Jerusalems tempel gick den Wendiske konungen in uti
korskyrkan, besåg den konstrika byggnaden och yttrade dessa märkliga
ord: — «Uppbyggandet af detta hus vittnar om mycken kärlek
till den Gud, hvilken det är helgadt; men mig synes såsom det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jan 10 14:27:41 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/aehbhob/1/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free