Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HISTORIA - 5. Om Hakon Härdabred och Gregorius Dagsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inges flotta lade ut i strömfåran, märktes denna manöver af
Hakons män, hvilka, i den tron att Inge ämnade fly, i ögonblicket
kapade sina landfästen, grepo till årorna och gåfvo sig till att
förfölja dem. Men snart fingo de syn på sjelfva hufvudflottan,
hvilken dittills legat undanskymd af en udde [1]; då förgick all
lust att förfölja, och istället samlade Hakon sina skepp i en
bugt under Inlandslandet [2], der de ej besvärades af strömmen,
och ordnade dem i slagtlinie. Denna ordnades, enligt reglorna
för tidens krigskonst, så, att skeppen sammanbundos med
bakstammarne vände emot land; centern utgjordes af konungens och
hans förnämste höfdingars skepp, och flyglarne betäcktes af de
stora knorrarne, som voro lastade med stenar och andra
kastvapen, och på en af hvilka konung Hakon sjelf gick ombord.
På båda sidor uppmanade nu höfdingarne sitt folk att
manliga fäkta för sin konung, och rosade hvar sin sak. Hakons
närmaste man Sigurd af Reyre gick längst i sitt tal, ty han
utlofvade himmelens salighet åt dem af sina män, som föllo i
striden. Derpå började Inges män anfallet under höga härrop; men
redan vid slagets första början hotades Inge med en oersättlig
förlust; Gregorii skepp dref nemligen på grund [3], och Hakons
män försökte allt, för att få det att kantra. En länsherre Ifvar
ramade härunder fast med en båtshake i sjelfva Gregorii sida,
och var nära att draga honom öfverbord, då Aslak Unge kom
honom till hjelp och bogserade honom af grundet. Ifvar blef
sedan fången af Gregorius, som ädelmodigt skänkte honom lifvet
och friheten. Inge sjelf, halt och ofärdig, hade af sina
höfdingar, som ej af honom väntade många bragder, blifvit öfvertalad
att hålla sig undan striden; men när han såg sin trognaste mans
fara, upptändes han af en ädel stridslust, uppreste sitt baner
och lät ro sig till tummelplatsen. Men striden var då så
brinnande, att det icke fanns något rum för konungen att lägga till
med sitt skepp, om icke utmed de stora knorrarne. En af dessa
angreps derföre, men förgäfves; ty den försvarade sig så vildt
med bjelkar och stenar, att ingen kunde stå emot. Då Inges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
