Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HISTORIA - 6. Bohus’ belägringar och länets öden ander sjuåra kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigets fasor, emedan dess innebyggare fortforo i sin trohet emot
konung Erik.
Oaktadt Ake Ferla flerestädes, särdeles i Blekinge, utmärkt
sig såsom krigare, och alltid visat sig såsom Eriks trogne
man, så tillskref denne honom den misslyckade belägringen af
Bohus och fråntog honom fältöfversteembetet, som återgafs åt
grefve Per Brahe. På nytt ryckte denne för Elfsborg och Bohus
i Mars månad, med en här af 9 gesvader [squadroner] ryttare,
och 14 fänikor fotknektar, samt ett stort artilleri, men han
uträttade ännu mindre än hans företrädare. Danskarne inkastade
undsättning till de belägrade, utan att Brahe, som vid fiendens
ankomst drog sig tillbaka, kunde förhindra det. Krigsförrådet
började tryta. Erik befallde att storma, men Brahe kunde omöjligt
förmå sitt folk dertill. Då Erik fick det veta, gaf han Brahe
hemliga ordres att under någon förevändning locka trupperna
öfver på fästningsholmen, och sedan föra båtarne tillbaka, så att
de olycklige, lemnade utan skydd emot hungern och fiendens eld,
skulle, drifne af förtviflan, tillgripa det enda medlet till räddning,
att storma fästningen. Men Per Brahe, som ägde ett
menskligt hjerta, vägrade att utföra denna grymma befallning, och fick
derföre sitt afsked i högst onådiga ordalag, såsom «den der icke
hade lust och vilja till att bedrifva något, det som berömeligt
är». Den Skottske ädlingen Carolus de Mornay och Ivar
Månsson Stjernkors blefvo derefter hvar i sin ordning krigsöfverstar,
och fortsatte belägringarne, men delade sina företrädares missöde
att blifva afsatte, emedan de ej kunde göra underverk. Bristande
sold och det ständiga höfdingebytet gjorde dessutom krigsfolket
missnöjdt och ovilligt till hvarje allvarsammare företag, så att
belägringen af de båda fästena måste alldeles upphäfvas, och
företogs icke vidare under det återstående af året 1565. Det enda
ärofulla minne, som de aftågande Svenskarne medförde från
Bohuslän, var af en liten seger på Hisingen i April månad.
Danskarne hade nemligen, sedan de misslyckats uti att inkasta
förstärkning i Elfsborg, landsatt 6 fänikor fotfolk på förutnämnda
ö, hvilka angrepo Svenskarnes läger derstädes, men blefvo
tillbakaslagne och måste retirera upp på ett berg, derifrån de
följande dagen alldeles fördrefvos.
Året 1566 togo krigshändelserna i Bohuslän sin början med
ett Svenskarnes försök att öfverrumpla Marstrand. De gingo i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
