Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HISTORIA - 5. Norrmännens inbrott 1788. Slaget vid Quistrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befullmäktigad, den Svenska truppen såsom krigsfångar till fiendens
godtfinnande; — men hvad kunde han väl annat göra?
Under striden hade 20 kanoner dundrat emot hvarandra
öfver trefjerndels timme. Gevärselden hade icke heller varit svag.
Af våra voro hela 5 man ihjälskjutne, och på fiendens sida jemt
lika så många. Det kan man kalla att skjuta väl. Sårade voro
likväl 59 Svenskar och 17 Norrmän, ibland hvilka sednare en ung
officer Tellequist, som dog af sina blessurer och jordades på
valplatsen [1].
De fångne officerarne emottogos på Quistrums
gästgifvaregård af prinsarne, hvilka, med några förbindliga ord för visad
tapperhet, gåfvo dem tillstånd att behålla sina värjor [2]. Emot
gifvet hedersord att icke vidare i detta krig tjena emot
kejsarinnan af Ryssland eller hennes bundsförvandter, frigåfvos såväl
officerare som manskap, med undantag af artilleristerne, 94 till
antalet, hvilka sändes till Strömstad såsom fångar. Soldaterne
fingo behålla sin enskilda egendom och munderingar, men lägret,
trossen och artilleriet, detta sistnämnda bestående af en haubitz
och nie sex- och trepundiga kanoner, förklarades såsom byte.
Detta allt utskeppades sedan, för att öfverföras till Danmark, men
borttogs vid Marstrand af Svenskarne, tillika med flera från
Strömstad afgångna båtar, förande lifsmedel, krigsförråd m. m. för
Norska arméns behof [3]. Som detta skedde sedan stillestånd var
slutet, gaf det anledning till en ganska tvistig skriftvexling emellan
de båda krigande makterne. För att få ett godt slut på denna,
bad Danske kronprinsen den Svenske konungen behålla kanonerne
såsom en föräring af honom, men Gustaf III nekade att
emottaga några dylika skänker, utan behöll dem jemte det öfriga
såsom ett rättmätigt byte. Prinsen af Hessen tvingade då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
