- Project Runeberg -  Bohusläns historia och beskrifning / Del 1. Historia och allmän beskrifning /
252

(1867) [MARC] Author: Axel E. Holmberg With: Gustaf Henrik Brusewitz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. ALLMÄN BESKRIFNING - II. Inbyggare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Att i sammansatta substantiver utmärka sammansättningar
genom ett inskjutet e, t. ex. Prestegård, Svarteborg, Karreby m.
fl., är en lemning från fornspråket, hvilken här är allmänt gängse. I
fordna tider hette anförda orden Prestagardr, Svartuborgar, Karaboer.

I uttalas merendels (utom i enstafviga ord, och deraf
härledda) såsom ett kort e, t. ex. Blevved (blifvit).

O ljuder som u, dels då det, med negativ bemärkelse,
sättes framför adjektiver, t. ex. Usnäll (osnäll), — dels inuti vissa
ord, t. ex. Kruna (krona), — samt uti enstafviga öppna ord, t.
ex. Sku, Ku, Su, Bru, Bu (sko, ko, so, bro, bo). Dessa
enstafviga ord bilda stundom en egen pluralis, t. ex. Sku, pl. Skonnar;
Su, pl. Synnar; Ku, pl. Kynnar och Kynn o. s. v. Uti plurala
ändelser på or och on ljuder o som e, t. ex. Flåsker, Sösken
(flaskor, syskon). Men föröfrigt i slutna stafvelser, och äfven i
de öppna, der det rätteligen bör uttalas som ett kort å, ljuder det
som ett tungt o, t. ex. Komma, Foggel (fogel), stundom ock såsom ö.

U uttalas ofta såsom tungt o, t. ex. Krokka, Omgänge (kruka,
umgänge). Ju efter litt. liqvid. ljuder som y, t. ex. Lyd (ljud).

Y uttalas stundom som u och ö, t. ex. Udarst (ytterst),
Öra (yra) [1].

Å ljuder i vissa slutna stafvelser såsom a, t. ex. Manga
(många), och har stundom ett bredt ljud, liknande åö, t. ex.
Dåöna (dåna).

Ö uttalas i alla med för sammansatta ord såsom a, t. ex.
Farskräckt (förskräckt), och har oftast ett eget bredt diftongljud af uö.

D höres merendels icke, då det slutar en stafvelse, eller
begynner en, hvars föregående är öppen eller lyktar med en littera
liqvida, t. ex. Bre, Smia, Honnar (bred, smidja, hundar); men
låter som t efter littera muta, t. ex. Lagter (lagd).

F höres stundom icke, när det i samma stafvelse föregås af
l, t. ex. Söl (silfver), Sjöl (sjelf).

G i adjektiva ändelsen ig låter som ätte, t. ex. Knorrätte
(knorrig) [2]; utalas ock flerstädes, då det står emellan tvenne


[1] Här har anmärkts, att de anförda orden udarst och öra ej skulle vara
något afvikande uttal af y, utan serskildta provinsord, det sednare förekommande
både i Vermland och Vestergötland.        B.
[2] Häremot har anmärkts att ändelsen ätte eller et är en från ändelsen ig
alldeles serskild och förmodligen en lemning af den gamla ändelsen på ot, t.
ex. i stackot. (Båda anmärkningarne af hr amanuensen Eichorn, som till denna
nya upplaga lemnat flera värdefulla bidrag.)        B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jan 10 14:27:41 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/aehbhob/1/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free