- Project Runeberg -  Bohusläns historia och beskrifning / Del 2. Norrviken, Sunnerviken och Oroust /
192

(1867) [MARC] Author: Axel E. Holmberg With: Gustaf Henrik Brusewitz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarteborgs och Tose socknar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ooh hämtade der den stora stenhäll, som nn ligger till sp&ng
öfver nämnde bäck. Jättesan bar hällen i sitt forkläde; men
jätten 8upporterna i tummen på sin vante. Och då gumman skulle
knoga uppför den svåra backen på socknegränsen emellan
Svarteborg och Berffendalen, hände henne en liten olycka, hvarom
backens namn ännu påminner. När sedan bröllopet dracks, kunde,
Oaktadt brudparets osparda möda att anskaffa nödiga reqvisita,
jätten icke blifva mera än till hälften mätt och drucken, oeh
förklarade han derföre, att endast hälften af slägten skulle blifva
storfolk. Derpå kastade han en med guld och silfver fylld säck
på golfvet, hvilken skulle blifva dottrens hemgift, om mågen
orkade upplyfta den; men då denne var dertill for svag, fick han
af sin brud en trolldryck, hvaraf han i ögonblicket blef så
stark, att han med lätthet kastade skatten ifrån golfvet Det
unga paret lefde sedan en tid bortåt i lust och gamman;
men omsider kom oenighet i huset, och mannen undfägnade
då understundom sin tåliga hustru med käppen. Men en gång,
då man icke fick skon att passa till en häst, som skulle beslås,
tog hustrun skon och sammanklämde den med blotta
handen, hvaraf mannen fann, med hvilken han hade att göra, och
blef åter en af de frommaste äkta män i verlden. — På Bom
lefver ännu en slägt, som yfves öfver att nedstamma ifrån
jättemön i Boråserödsberget1).

Jätten skall sedan flera gånger låtit höra af sig. En af
hans efterkommande i Bom, som en dag afmejat all sin säd, utan
att haft tid att binda en enda kärf, yttrade: <rAck om denna
ändå vore bunden, ville jag gifva till min bästa stut,
Ringal»-Solen gick i detsamma i glanning, och bonden begaf sig hem;
men pigan stannade på åkern för att göra band åt kärfvarne.
Straxt inställde sig jätten, ropande till flickan så att det
knakade i bergsskrefvorna: «Snärta, gör band», och begynte sjelf att
binda. I ångsten arbetade flickan så häftigt hela natten, att
ryggen sprang af henne när sol rann upp; men all säden stod ock
då bunden och skylad, och jätten gick in i berget, ropande på
sin belöning Bingal, som straxt kom springande till sin nya

*) Denna folksaga, liksom alla har förekommande, äro upptecknade efter
allmogens muntliga anföranden, och kunna, såsom fornlemningar betraktade, icke
här uteslutas, huru narraktigt deras inneh&ll än mi vara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aehbhob/2/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free