Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.. . »sedan er af resa har tiden synts oss högst
lång och trög. Första qvällen jag, vid det vi
skulle gå till sängs, fann det inre rummet tomt,
sågo både Hose-Marie och jag båda sorgset på
hvarandra och suckade: ’borta!’ Men när
flickan hade somnat in, förföll jag i djupa tankar,
som slutade med bittra tårar öfver detta lifvets
eviga refräng, som heter — afsked! Snart skall
jag också säga min flicka [Rose-Marie] farväl
och när jag sedan ser mig omkring i min fordom
så talrika och lefnadslustiga, nu så toma och
tysta famillering, — då ville jag gerna luta ned
hufvudet och somna — vore det än den långa,
djupa, goda sömnen i grafven!
Den djupa melankoli, som avspeglas i dessa
rader, var ju icke någon Iynnesegenhet hos
Adelaide Ehrnrooth. Minst av allt var hon av
naturen tungsint och grubblande. Hon var tvärtom
käck, snarrådig och begåvad med ett starkt
verklighetssinne, vilket allt till fullo bekräftas av
hennes resejournal liksom även senare av
hennes polemiskt-litterära verksamhet. Familjens
samhällsställning hade tillåtit henne en viss
överlägsenhot i uppträdandet, den goda tonens och
konvenansens fordringar hade ibland fått litet
jämka med sig, om det fallit henne in, och hon
kunde vara kokett, utmanande och övermodig.
Jag kan vara horribelt högmodig, även jag ,
säger hon i ett av breven till M:lle Hoving.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
