Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackert sätt karakteriserat sitt inlägg i vår
samhällsutveckling.
Det skedde under tiden för den nordiska
kvin-nokongressen i Stockholm på hösten 1897, då
några av oss, som från Finland rest över till
kongressen, hade blivit inbjudna av en högt
ansedd stockholmsfamilj till sällskaplig samvaro
med representativa och socialt intresserade
kvinnor från de olika nordiska länderna.
Under aftonens lopp höll Adelaide Ehrnrooth ett
kort tal, riktat främst till den yngre generation
av kvinnor, som hon där såg omkring sig. Det
hon sade till dem, var ungefär detta:
Hon bad dem tänka på martallarna och huru
dessa gå längst ned mot stränderna och fästa sig
i skrevor och rämnor, där de stå och taga emot
regn och stormar och alla havets och himmelens
oväder. Så utblåsta, knotiga och förkrympta som
de stå där, äro de visserligen föga vackra att se
på. Men lack vare dem kan skogen bakom dem
växa frodig, stark och rak. De gamla
kvinno-sakskvinnorna äro martallarna. Genom att stå
på vakt i storm och oväder ha de sökt bereda
plats för de unga att växa i skönhet och frihet
under lagarnas skyddande hägn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
