- Project Runeberg -  Ernst Moritz Arndt's Resa genom Sverige år 1804 / Tredje Delen /
138

(1807-1808) Author: Ernst Moritz Arndt Translator: Jonas Magnus Stiernstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mil, för att tillfredsställa våra önskningar.
Men hvilken resa och hvilken ridt! Min
Aristocratiska distinction såsom ridande var
härvid rätt löjlig, och jag ansåg mig sjelf
nästan lik den mannen, som på egna ben
spatserade inuti den bottenlösa portchaisen.
Såsom rask fotgångare, hade jag länge satt
mig emot att rida på denna färd, men min
värd påtrugade mig hästen, och nu red jag
af blott artighet, samt blottställde dervid
både mina ben och mitt lif. Först red jag
uppföre ett högt berg, sedan geck det öfver
fjällar, stenar och kärr. Två gånger stupade
min häst i stenarna, tio gånger måste jag
stiga utaf i morasen, och lemna den
nedsjunkande hästen friare andedrägt, för att
kunna uppstiga. På detta sätt blef jag
fullstänkt och nedsmutsad, under det mina
följeslagare helt stilla valde den bästa stig öfver
backar, trädstammar och stenar. Denna gång
var jag en trogen bild af den tomma
förnämheten, och måste le, då mina
reskamrater alldeles icke ville tillåta, att jag skulle
gå bredevid dem, och leda hästen. Himlen
öfver oss var betäckt med tjocka moln, och
duggade smått, hvarvid vi ej kunde se 20
steg ifrån oss. Så geck vägen öfver många
bäckar och af snö tillkomna vattendammar
emellan Handöls- och Snaasa-fjäll. Det sista
var tjockt betäckt med snö, och
nordvästvinden blåste derifrån rätt kall ned på oss.
Ol Thomasson förvillade sig i dimman om
vägen, till Lappkojorna, då han trodde, att
vi icke borde hafva långt fram. Då lade
han sig ned på magen och nyttjade några
secunder sin vädrande näsa, samt ropade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:10:27 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/aemsvresa/3/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free