Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin eldiga travare, då förstod jag att min frid var
slut. Och fick jag då sitta på hundsvotten, öppnade
sig himlen och sfärernas musik ljöd vackrare än
det vackraste handklaver i mina öron. Jag erinrar
mig, att jag efter en sådan åktur, beväpnad med ett
jättelikt gammalt familjeparaply från århundradets
början, steg upp på ladugårdstaket och med
paraplyet som fallskärm slungade mig ut i rymden för
att ännu en gång få erfara samma hisnande känsla
som i hennes närhet. Till lycka för oss båda, jag
menar läsaren och mig, slog jag inte ihjäl mig.
Jag stal hennes näsdukar och småsnattade litet
av varje av hennes tillhörigheter, tills mina fickor
sågo ut som påssjukan själv. Det enda som jag icke
gillade, var att hon ej dansade bra, men jag inbillade
mig, att min kärlek skulle göra henne till sylfid bara
vi väl blivit gifta. Och så skrev jag en dag följande
vers:
Jag virkar mig en väv så fin
mer fin än Fröjas brudelin
av tankar som på dig jag tänkt,
av minnen du mig skänkt.
Av allt, vad ädelt, högt och gott
och glatt och ljuvt ett liv har fått,
en bild i väven virkar jag
och ger den dina drag.
Och falla stygga tankar på,
din blick skall ge mig styrka då!
— Du vet ju, att jag tyda vet
ditt ögas hemlighet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
