Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång smäller, men ändå vilar jag mig stundom vid
hans minne.
Klas Alfrek var till längden en jätte på 3 alnar
och 5 tum, men smal och s-formig. Hans profil var
en äldre vit fåras. Rött hår, vita ögonbryn och
ljusblå ögon förlänade hans ansikte ett obeskrivligt
okrigiskt uttryck trots den största mullbänk,
Jönköpings s. k. 8-tumsnus, som troligen någonsin
inlagts i vårt land. Han njöt av att vara militär, ty så
god och närande kost som bestods på slätten hade
han aldrig fått förut. Då vi anföllo den halvkanna
feta ärter, simmande i flott, som bestods oss
varannan middag, och jag med möda satt i mig ett tum
ur kopparflaskan, hade Klas Alfrek för länge sedan
slukat sin portion och fått påfyllning, vilken
ävenledes försvunnit. Han visste att jag ej orkade mer.
— Får ja dia arter? var då hans vanliga bön, och
han fick dem. Vi beräknade, att han dagligen satt i
sig halvannan kanna ärter eller sluring. Det oaktat
tuggade han ankarstock vid varje på stället vila,
medan han klädde sig om mornarna och innan han
somnade på kvällen. Och då vi om söndagarna efter
predikan stodo försänkta i en kort och tyst men
innerlig bön, var ankarstockens knastrande mellan
Klas Alfreks käkar det enda ljud som genombröt
stillheten.
Vi sutto en dag i baracken och njöto under
korpral Storms ledning av undervisning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
