Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag kinesa och där delade han sitt bröd med mig.
På hans lediga stunder gingo vi ut i natten och
tecknade — ty han var också tecknare.
Men efter några dar fann jag detta liv ohållbart
—. Jag viggade av någon hygglig gammal farbror
till en biljett och satte mig på tåget för att resa hem.
Det var ett fruktansvärt godståg som kröp fram,
men så var det också belastat med en ung och fattig
students samvetskval. Det stannade fyra timmar
mitt på natten i Linköping och i väntsalen, där jag
satt frysande och hemsk till mods, mötte jag
plötsligt — min far, som var ute i landet för att ta reda
på den förlorade sonen, om vars uppehållsort han
icke hade en aning. Det blev inga scener, men en
vältalig tystnad.
Jag skulle bli artist. Jag hade gjort mitt val och
ingen makt i världen skulle kunna ändra mitt beslut.
Jag skrev till Carl Larsson, som då var lärare vid
Valands konstskola i Göteborg, och bad att få bli
frielev. Han svarade och avrådde. Jag skrev en
gång till och försäkrade att jag skulle komma ändå.
Han svarade helt lakoniskt: Om ni håller så styvt
på det, så kom! Er Carl Larsson.
Men jag hade inga pengar, inte ens respengar.
Alltså blev jag informator i en prästgård i trakten
under ett par långa trista månader. Vid uppgörelsen
befanns det, att avlöningen knappast skulle räcka
till det nödvändigaste i ekiperingsväg. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
