Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övertyga de vakthavande konstaplarna om
nödvändigheten att släppa loss två oförvitliga men glada
medborgare, kom polismästare Elliot tillstädes. Han
blev högst förvånad att se mig i polisen, ty jag hade
några gånger varit inviterad på middag i hans hem.
Jag fick verkligen lov att ta med mig kamraterna,
om jag ansvarade för dem på hemvägen.
Naturligtvis ansvarade jag.
Men några gathörn närmare hemmet — vår
Örgrytelya — kommo de åter i polisens klor och
fingo sitta kvar till morgonen. Den gången hjälpte
ingen logik. Men jag var väl i mitt försvar mera
dialektiker än logiker. Och det hemska var att Elliot
kom även till detta polisvaktkontor mitt under mitt
ivrigaste försvar, som behagligt ackompanjerades av
Olles och Ottos vilda hemlandssånger. Elliot sade att
jag borde välja mitt umgänge och jag sade att jag
valt. Som gammal S. H. T.-are fattade han
emellertid det djupt prekära i min situation, log ett löje som
han sökte göra så bistert som möjligt och försäkrade
att om jag fortfor att vara verkligt enträgen, fanns
intet som hindrade att jag kunde få dela mina
kamraters öde.
Morgonen därpå återstod av min femtilapp jämnt
så mycket att jag kunde förljuva de nyss frigivna
fångarnas något dävna tillvaro med dillkött och
svagdricka på vår vanliga bolagskrog.
Vi hade en kamrat, en dam med adligt namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
