Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var rätt lustigt att leka med, då Hugo
Vallentin började med den nya Söndags-Nisse. Han ville
härska, men jag var mycket starkare både fysiskt
och psykiskt. Vi röko ihop och ville slåss ibland.
Det var min ungdom som reagerade, ty han var
något äldre. Vi talade engelska tillsammans och han
förde mig faktiskt in i modern engelsk litteratur,
om vilken vi svenskar på den tiden hade bra liten
aning.
Jag bad att han skulle skriva om sig själv. Han
hade varit kaffeagent och rest över hela landet. Han
kunde berätta om märkvärdiga socknar och
människor, tokiga situationer — galenskaper — men han
kunde icke beskriva dem, fast jag tiggde därom.
En gång gjorde han en dumhet. Han var Daily
Cronicles korrespondent i Stockholm och skrev om
politik, blev anfallen — jag försvarade honom. Jag
ritade, tecknade ett helt nummer av Söndags-Nisse,
typografiskt och med teckningar, ty jag ville visa
att jag stod på hans sida. Det blev en
tidningshistoria, som på sin tid väckte ett stort uppseende.
Vallentin blev ohyggligt nervös och vi röko ihop
igen, men jag klarade situationen genom mitt lugn.
Han tyckte inte om det jag skrev, ty jag hade
mera litterära instinkter än han. Han var för
politiskt intresserad och jag har alltid tyckt politik vara
löjlig.
Jag hade på den tiden tvåtusenfemhundra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
