Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vill du ta min vilstol, så lägger jag mig i
sängen.
— Aldrig!!! När går båten? Och här kryper en
på golvet!!!
Hugo tog ett jätteskutt mot den räddande
dörren, öppnade den och försvann i bara
underkläderna. Gäspande steg jag upp, samlade ihop hans
grejor och gick ut på förstubron. På ett stenkasts
avstånd från stugan stod min gäst, en bild av den
mest fruktansvärda själsskakning. Det var omöjligt
att förmå honom gå närmare. Han klädde sig i
nervös brådska, vinkade avsked och försvann på
stigen som förde till ångbåtsbryggan. Där fann jag
honom efter en stund, sedan jag klätt mig och
skyndat efter. Han var tyst och sluten, likblek och rökte
nervöst och utan avbrott massor av cigarretter. Det
var som om något brustit inom honom. Han
återvände aldrig till östra Lagnö, fast jag lockade med
kilopåsar av Tjäders insektspulver och de skönaste
soluppgångar.
Jag hade en gång på ett dygn förfärdigat femtio
stycken småteckningar, som jag reste in till stan
med och sålde för sjuttiofem kronor. Jag var alltså
en rik man. Vi hade för vana att vid stadsbesök
köpa hem något att äta eller dricka åt de
hemmavarande. Med västfickorna svällande av sedlar kom
jag under min vandring i staden att passera det då
nya och nu försvunna Cirkuspalatset, i vars fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
