Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stockholmarna om nödvändigheten att stanna och
äta sillfrukost med agremanger och mycket punsch
— punsch? Vatusannudå — är den slut? vafalls?
Men stanna i alla fall — hick — fall! Vi kan köpa
ny punsch på båten! Och öl och munk och ännu mer
punsch!
Generade över vårt tillstånd, stela,
ogenomträngliga i anseende till utseendet bockade de dystra
gästerna avsked med en värdighet, som icke ens
glädjen över att vi ännu voro i livet kunde göra litet
mindre dyster. Långsamt drogo de sig baklänges
mot grinden. Icke ett leende livade deras drag.
Då tyckte jag att vi skämtat nog.
— Nu, Alf, slutar vi med det här skojet!
Och vi återgingo till den mycket nyktra
verkligheten. Men våra gäster trodde oss icke. Vi
försäkrade dem att vi bara skämtat. Vi följde dem till
bryggan under försäkringar. Men antagligen tro de
ännu i dag att en hemsk batalj kämpats till slut
under de bleka sommarstjärnorna och att vi rusiga
fäktat med bönder eller inbördes och möjligen själva
satt i oss de minst femton liter som återstodo i den
bukiga jätteflaskan. Det hjälpte icke ens att vi
berättade att all punschen välbehållen fanns i en så i
köket.
Deras illusioner om vår skärgårdsidyll hade fått
en ohjälplig knäck och vi kunde icke vara dem nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
