Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, svaga och eländiga, tills han med ett trött
leende slocknade.
Jag välsignade den stund, då vi angjorde Tilburys
kaj. Och jag gladdes våldsamt, då vi efter några
tidsmoment sågo Londons hushav, skorstenshav i
börjande fog dyka upp framför oss.
Hugo var så trött att han ögonblickligen gick till
sängs, sedan vi väl installerat oss i Temple Hôtel,
Arundel Street, Strand.
Men den som gjorde toalett och dök ut i
världsvimlet var jag. Jag var ung och glad och ägde
tjugufem pund sterling. Jag visste en adress, ett
antikvariat, där en vän till mig var anställd. Och jag visste
att han, om han fortfarande existerade i
sinnevärlden, var villig att följa mig till Nationalgalleriet, dit
min längtan drog mig efter allt jag läst om det. I
hörnet av Arundel Street och Strand högg jag en cab
och var med ens europé, en man som rest mer än
de flesta, rik intill Rothschildism, oberoende och
kulturbejakande.
Hästhovarnas klapprande mot gatan fascinerade
mig och jag ville skrika av glädje, ty jag ägde ju
London.
Nu var jag alltså ensam ute i världens största stad,
vilken var min egendom, ty jag hade tjugufem pund
i plånboken. Min hästs snabba takt, hovarnas
klapprande på gatans träbeläggning, verkade som musik.
Kusken höll in utanför en blygsam butik vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
