Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odensholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellersta stenen. Strax till vänster om kapellet står en
rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så går
ni på grund.
Så säger han plötsligt: — Är ni svenskar?
— Ja.
— Vi äro av samma stam. Gud välsigne!
Och han räckte fram handen åt oss. Det var, som
om vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder
tio släktled tillbaka i tiden. Hans tal flöt lugnt och
klart utan onödiga ord, värdigt och vackert, och då
vi äntligen lågo i hamn och han gått ombord på sin
skötbåt, kände vi att vi voro hela öns välkomna
gäster.
Det var sent, men vi gåvo oss ej tid att vänta till
följande morgon. Vi rodde i land vid ett litet hus
med livräddningsstationernas allvarliga röda kors
på dörren och vandrade upp mot byn, vars gråa tak
skymtade bland gröna träd på halvannan värsts
avstånd. Vägen gick över en sandslätt med låga
enbuskar och här och där små sävkantade gölar, där
ejdrar, måsar och småspovar orädda simmade
omkring eller gravitetiskt spatserade på stränderna. Vi
kommo till det lilla kapellet med sin kyrkogård,
över vilkens port en gammal galjonsbild,
föreställande en präst i 1700-talets dräkt, tronade.
Kapellet verkar blankslitet av stormarna och
gravstenarna se ut som tvinande växter av
förhistoriskt ursprung. Det torra gräset frasar under våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
