Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tankar ute i havsbandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skalderna ha talat om vågornas sång. Jag hade
hittills uppfattat det där ljudet mera vetenskapligt,
kosmiskt, nivellerande, som klockor, som ringa till
invigningen av ett nytt kaos, där bruset så
småningom förtonar till evig tystnad — tills tiden
varder fullbordad igen som otaliga gånger förut och en
bubbla höjer sig och brister och föder nya strider
och kärlek och dödar och människor.
Jag hade tyckt, att detta var en nog så stor tanke.
Men just i dag fann jag, att de små skalderna ha
rätt — alldeles som små älskliga barn, som tro på
storken. Och jag hörde verkligen en orkester,
välskött och stor och absolut felfri. Men detta berodde
på, att jag hade varit ute och härjat i havsbandet
och varit förkyld — som det kallas — och var
nervös av arbete och litet alkohol. Jag hade med ens
blivit skald.
Jag bleknade över hela kroppen och gick in igen
och tog min värds boxhandske och började slåss
mot en vägg. Satte in hela min vikt i maggropen och
ansiktet på Fantasos, tills han låg där blodig och
knocked out!
Vet ni, goda människor, det var på ett hår nära
att jag blivit skald och börjat ruinera mina
förläggare. Sådant hade nästan varit synd mot Den
Helige Ande.
Det är egentligen den kurren jag ville tala om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
