Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan dag: Sentimental och trött av
aprilvårens all lyrik går jag in i skogen, som förr var
jättars tillhåll. Men så minns jag en väg, som förr
i världen förde upp till Blinda Pojkens stuga.
Blinda Pojken! Jag måste gå till den stugan! Det
är väl minst tjugu år sedan jag var där. Då bodde
en gumma i ett förfallet torp i en äng, där det
växte konvaljer. Gräset var vitt av konvaljer. Inne
i stugan satt gumman och spann, och hennes
kärleks barn, Blinda Pojken, som aldrig hade sett solen,
men ändå inte var blindare än att han kunde skilja
mellan dag och natt, satt dag ut och dag in utanför
på en berghäll och viftade med ett blanknött ben
av något djur framför sina döda ögon. Han såg
med sina döda ögon, att något rörde sig, då han
viftade med benbiten. Det var hans intryck av det vi
kalla ljus och sol. Men då solen gick ned, smög han
in och började med något annat. Hans mor ledde
honom omkring i socknen och han samlade
järnbitar, metallbitar av alla slag, och på dem satt han
och knackade om kvällarna och lärde att skilja på
olika ljud bättre än människor, som både kunna
höra och se. Folk var vänligt mot honom och
skänkte honom gamla järnpannor, grytringar, all
bråte, de icke behövde, men vänligast voro
banvakterna som gåvo honom rälsbitar. Hans mor ledde
honom var söndag till kyrkan, och där hörde han
klockringningen. Med de där rälsbitarna började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
