Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smålandsmystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, Albert, jag vet att du målar och ritar. Jag
hade tänkt skänka dig mitt målarskrin. Men det är
inte lätt att måla. Nu skall du först kopiera den här
saken!
Och han tog ned en tavla från väggen.
Den målade jag av. Det var en storm på
västkusten, en gammaldags lustig, omöjlig sak.
Han tyckte det var underbart att jag kunde måla
av den. Jag tecknade icke, jag gav mig på med
penslar och färg med detsamma. Men det som
imponerade på mig mest var att en del av färgen tillhört
Marcus Larsson. Det var inga tuber utan blåsor
med färg och mycket olja i. De luktade som fan,
men jag målade, vördnadsfullt tänkande på Marcus
Larsson, vilken min mamma hade träffat några
gånger och tyckt mycket illa om, ty han var alltid
oförskämd och högfärdig och gick och skramlade
med sina guldmedaljer i byxfickorna för att
imponera på smålandsbönder — vilket icke lyckas i
längden.
— Albert, sade Tolf, du blir ingen matematiker,
men du blir målare, det är farligt nog! Jag trodde ett
slag, att jag skulle bli målare, men jag blev färgare
i stället. Det kan vara lika bra.
Han bodde i en usel stuga vid ån, som flyter förbi
Ingatorp. Han led kval, var fattig, men bar sin
olycka som en man. Ty han var skald också. Jag
vet få som haft så skaldiska instinkter som han. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
