Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den totala solförmörkelsen i övre Norrland den 29 juni 1927, av professor Bertil Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN TOTALA SOLFÖRMÖRKELSEN I ÖVRE
NORRLAND DEN 29 JUNI 1927.
Av professor Bertil Lindblad.
Den insikten är nu var mans
egendom, att en solförmörkelse ej betyder
någon förändring hos solkroppen, hos
dess jämna och tålmodiga, genom
årmillionerna likformiga strålning.
Förmörkelsen är ej någon nyck av
solsystemets vänliga härskarinna, den är
helt enkelt ett puts som spelas oss av
vår egen drabant, månen. Månens
faser i deras ständiga växling från ny
till fullmåne och åter till ny visa oss,
att månen är en mörk himlakropp,
som lyser endast indirekt därigenom
att en hälft av dess yta belyses av
solen. Månen för således ständigt med
sig i sin rörelse en skuggkägla, vars
spets pekar rakt från solen. På grund
av att solen och månen upptaga nära
lika stora skenbara ytor på himlen,
m. a. o. äro skenbart nära lika stora,
når skuggkäglan i allmänhet med sin
spets nätt och jämnt fram till jorden,
vid de tillfällen då solen, månen och
jorden i nu nämnd ordning ligga
utefter en rät linje i rymden. En sådan
uppradning i rät linje skulle inträffa
vid varje ny, om månens bana kring
jorden läge exakt i samma plan som
jordens bana kring solen, men då denna
förutsättning ej är strängt uppfylld,
kommer en nära lineär uppradning av
de tre kropparna av det slag som
nämndes att inträffa endast två å tre
gånger varje år. Tillräckligt strängt
uppfyllda fordringar för att en total
solförmörkelse skall uppträda
någon-städes på jordens yta inträffa
emellertid i genomsnitt endast omkring två
gånger på tre år.
Detta gällar jordytan i sin helhet.
Antalet totala förmörkelser inom
Sverige är naturligtvis mycket mindre, i
genomsnitt ungefär en à två per
århundrade (under 1900-talet fyra
stycken, åren 1914, 1927, 1945 och 1954).
Den närmast föregående totala
förmörkelsen inom Sverige ägde rum den
21 augusti 1914 och den närmast
följande inträffar den 9 juli 1945.
Vid en total förmörkelse upptar
månens slagskugga på jorden i varje
ögonblick endast ett litet område av
jordytan. På grund av jordens
rotation omkring sin axel samt månens,
jordens och solens inbördes rörelse
förflyttar sig emellertid detta område
hastigt, och total förmörkelse av solen
inträffar efter vartannat inom en smal
strimma av jordytan, som kallas
totalitetszonen. Tiden för förmörkelsen
för varje ort inom zonen kan på några
sekunder när beräknas många år i
förväg på grundval av den noggranna
kännedom om rörelserna inom vårt
planetsystem, som astronomien
numera efter århundradens tålmodigt
arbete besitter.
Den 29 juni 1927 var sålunda
förutberäknat, att en total solförmörkelse
skulle börja i soluppgången på en ort
ute i Atlanten väster om England,
samt sedan taga sin väg över England
och Skandinavien. Inom Sverige var
den beräknad att passera från
Härjedalen genom Jämtland och Lappland.
Totalitetszonen skulle i Sverige vara
endast omkring 80 km. bred, och
tiden för den totala fasen av
förmörkelsen på en ort i centrallinjen skulle
bli omkring 40 sekunder.
Den vetenskapliga betydelsen av
förmörkelsernas studium är flerfaldig.
Så erbjuder t. ex. en jämförelse
mellan förutberäknad och observerad tid
för förmörkelsens olika faser en
känslig kontroll på den synnerligen
invecklade teorien för månens rörelse.
Sin största betydelse ha dock
förmörkelserna för astrofysiken genom att de
ge oss tillfälle att studera egenskaper
hos solen, som annars äro oss fördolda
eller endast med stor svårighet under
normala förhållanden kunna studeras.
Den skenbart jämnt lysande skiva som
solen visar oss i vardagslag motsvarar
ej solkroppen som helhet. Solen har
nämligen i verkligheten ej någon
gränsyta som kan exakt angivas, utan
består av en gasmassa, som gradvis
avtar i täthet och lyskraft utåt.
Utanför den klotformiga yta som
representeras av den skenbart skarpa
solranden utbreder sig en »atmosfär» av
utomordentligt tunna gaser, den s. k.
solkoronan. Det ljus, som solkoronan
utsänder, är till sin beskaffenhet
delvis starkt skilt från den vanliga
solstrålningen. Av särskilt stort intresse
är strålningen från det gasskikt i
solen som förmedlar övergången från
den inre tätare solkroppen till
koronan. Detta skikt är mycket tunt, och
dess strålning, som karakteriseras av
ett spektrum av ljusa linjer,
framblixtrar vid totalitetens början och slut
under endast ett par dyrbara sekunder.
På grund av sin kortvarighet har
detta spektrum i den engelskspråkiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
