Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk fruktträdsodling — några historiska data, av redaktör Set Poppius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land, Vadstena, Värnhem, Husaby,
Visingsö och. Julita, coh enligt denna
teori skulle Östergötland, Smaland och
Västergötland i nu nämnd ordning
varit de landsändar, som först anammat
fruktkulturen, eftersom Alvastra,
Nydala och Värnhem voro våra äldsta
kloster. En mindre historisk än
fastmer personligt pikant motivering för
teorien om klosterväsendets betydelse
för svensk fruktträdsodling anför den
berömde pomologen P. J. Bergius, som
i ett akademital år 1780 förklarar sig
vara »viss om at de kräselige
Mun-karne, den tidens förnämste
goddags-piltar och vältrefvandens upphofsmän,
här i landet ingalunda latit afspisa
sig med några bittra och sträfva
skogs-äpplen utan nog ifrigt skaffat in några
ädlare sorter, til at förnöja sin vällust
med.» Betydligt mera närliggande
synes i stället den förklaringen vara, att
munkarna hade en utomordentlig
förmåga att snoka upp platser med milt
klimat, där ju fruktodlingen passade
väl i stycke med klosterfliten.
Men att fruktodlingen under
medeltiden icke var uteslutande hänvisad
till klostren, kunna vi sluta av den
profana litteraturen från denna tid.
Våra gamla landskapslagar innehöllo
noggranna bestämmelser om skydd för
äpplegårdar, och dessa bestämmelser
återfinna vi i nästan ordagrant skick
i såväl Magnus Erikssons landslag som
i Christoffers landslag, vilken
sistnämnda (1300-talet) t. o. m. påbjöd
tvångsodling av humle och därmed
blev en historisk efterföljare till
1200-talets Gotlandslag, som påbjöd
tvångsodling av rovor till folknäringens
förbättrande.
Den store rikshushållaren Gustav
Vasa torde dock ha varit den av våra
konungar, som lagt den egentliga
grunden till en mera konstmässig
fruktförädling i vårt land. Han var ju själv
sitt rikes störste hemmansägare och
hade all anledning att i olika stycken
föregå med gott exempel. C:a 5,000
hemman lydde under hans tid direkt
under kronan. Det finnes också många
bevis för att han höll sig med
ordentligt underhållna fruktträdgårdar på de
kungliga slotten: i de kungliga
hus-hållsräkenskaperna figurera
trädgårds-räkningarna titt och tätt. Och sä noga
var gamle kung Gösta med sin
fruktkällare, att han infÖrskrev från
Tyskland en särskild expert — Hans Frise
hette han — for att hålla uppsikt över
de kungliga trädgårdsanläggningarna.
(Att Frise under vintrarna sysselsattes
med att väva drottningens lärft, är
bara ett bevis på kung Göstas
historiskt dokumenterade sparsamhet). Även
Gustav Vasa var mån om
humleodlingen i landet, varom åtskilliga av hans
påbud granneligen vittna. Hans sinne
för trädskötsel kommer fram bl. a. i
ett påbud av år 1558, där han
förbjuder avverkning av fruktbärande träd
»så framt the wele undwijke Wår
ogunst».
Gustav Vasas grundläggande
verksamhet för fruktträdsodlingen i landet
fullföljdes med iver av hertig Karl,
sedermera Karl IX, som infÖrskrev
icke blott kunniga trädgårdsmästare
utan också lämpliga fruktträd från
utlandet, mest från Nederländerna och
Tyskland. Under hans tid nådde de
kungliga trädgårdarna en för dåtida
föVhållanden storartad utveckling. Hans
största och vackraste trädgård torde
ha varit Gripsholm, där det t. o. m.
anlades trädskolor, från vilka telningar
hämtades till de andra kungliga
trädgårdarna, av vilka de förnämligaste
torde ha varit Nyköping, Arboga,
Eskilstuna, Räfsnäs, Julita, Uppsala,
Vadstena, Örebro och Marieholm i
Västergötland.
Nu finnes det från 1500-talet
visserligen ett och annat enstaka exem-
f>el på att även privata gårdsägare
agt sig vinn om fruktträdsodling.
Sålunda nämnes en Peder Oxe pa
Tor-sjö i Skåne som en flitig importör av
fruktträd från Lothringen. Men i stort
sett torde den mera konstmässiga
fruktträdsodlingen ännu så länge ha
varit koncentrerad till de kungliga
slottsträdgårdarna, varifrån den
småningom spred sig vidare till adelns
herresäten. Denna rörelse synes ha
tagit särskild fart under drottning
Kristinas tid, då slottsherrarna kommo
hem från sina utlandsresor —
trettioåriga kriget gav väl här den egentliga
impulsen — icke blott med nya
ägodelar utan också med nya vanor från
kulturländerna i söder. Och praktiska
trädgårdsmän hittade vägen hit
alltjämt för att erbjuda dem sina tjänster.
En av de ryktbaraste bland dem var
André Mollet, den skicklige skaparen
av trädgårdsanläggningarna vid
Ulriksdal.
Både Karl X Gustav och Karl XI
hade starka odlingsintressen. Den. förre
hade ett särskilt gott öga till Öland
och var ju själv tidvis bosatt på
Borgholms slott, där han anlade en
storartad fruktträdgård, från vilken ännu
finnes bevarat ett intressant
kulturminnesmärke, »Karl X Gustavs päronträd»,
och den senare manifesterade sitt
intresse for trädgårdsodlingen bl. a.
genom sin husesynsordning av år 1681,
som stipulerade tvångsodling av humle
på både kronans och enskilda
hemman. Det kan ju i förbigående
nämnas, att liknande bestämmelser funnos
införda i både 1734 års lag, 1752 års
husesyns- och boställsordning och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
