Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Rationalismens tidehvarf (före 1795)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena töcknet, den ena skuggan efiter den andra.
Det var icke underligt, om denna menniskoålder
i en svindel af förtjusning och öfvermod kallade
sig upplysningens och ljusets tidehvarf; icke
underligt, om den på det förra mörkret, de förra
fördomarna kastade en blick af medömkan och
förakt.
Snart skulle den dock sjelf blifva föremål
för dylika blickar. Lika högt som sträfvandet
varit, lika djupt blef fallet. De herrliga
tankebilderna, den drömda gyllfene tiden blefvo i och
genom den stora iranska revolutionen krossade
och dränkta i blod.
Orsaken var helt enkelt den, att
rationalismen öfvergick till irrationalism, förnuftet till
oförnuft. Ty oförnuftigt var att göra förnuftet
till domare öfver ting, som ligga utom dess
grän-sor, det vill säga, öfver religion och öfver tro.
Detta rationalismens ena misstag, det teoretiska,
föranledde den ena reaktionen, den religiösa, om
hvilken mera framdeles. — Oförnuftigt var också
det praktiska misstaget, nämligen att tro
förnuftet leunna beherrska allt; — tro, att man vid
ifrågavarande reformer behöfde afse blott lärans
abstrakta sanning, icke möjligheten af dess
tillämpande. Man inbillade sig, att, så snart den
allmänna .satsen var uttalad, kunde och borde
alla närvarande förhållanden derefter genast rätta
sig. Man uppgjorde så kallade rationella
samhällsförfattningar, hvilka i följe af sin förnufts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
