Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Resignationens tidehvarf (1875-1810)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opraktisk idealism. Deras känslor, deras
modlöshet, deras sorg delades af det stora flertalet
i Europa. På det ohyggligaste sätt voro den
bildade verldens förhoppningar svikna. Det
prisade förnufitsväldet tycktes vilja sluta med
galenskaper, laster, barbari och träldom, värre än
någonsin förut. Folken,’ uppskrämda häraf, böjde
sig åter hopplöst och ödmjukt under enväldets
eller prestväldets ok. Så gjorde främst
fransmännen sjelfva, hvilka öfvergåfvo det högsinta
sträfvandet efter samhällets ideal, och läto sig af
en ny despot, en jägare i stort, bindas,
hopkopplas och tuktas, underkastande sig med smek
och smicker denna förnedring, endast för att un- ,
der hans ledning få med framgång jaga efter
byten, eröfringar och krigsära. Hvarje ädelt
hoppfull sinnesstämning förstummades eller gäckades
såsom ideologi. Stoicism eller epikurism begynte
sinsemellan dela allmänna tänkesättet, och dettas
lösen blef: Rationalismens läror äro sanna; ehuru
menniskoslågtet ännu icke är och kanske aldrig
bUr moget för deras verklig görande.
I Sverge trädde denna sinnesstämning tydlig
och bestämd fram under tiderymden före 1810
och i då varande litteratur. Afsky för franska
revolutionens ohyggligheter och en djupt tärande
sorg öfver mensklighetens bedragna hopp; seder
de känslor, man ofta återfinner hos den tidens
ädlare sinnen. Så sjöng t. ex. Franzén 1794. *)
*) Skaldestycken af Franzén 9—240.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
