Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Resignationens tidehvarf (1875-1810)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fåfängt lyftes saensklighetens hopp
Att se freden baren i dess sköte,
Sanningen och friheten till möte;
Blott ruiner märka ut dess lopp.
Fåfängt brann ert midnattsbloss, i viset
Locke, Rousseau, Voltaire, Montesquieu.
Eder möda vindarna förströ,
Medan ljudet af ert namn vi prise.
Bort till edra grafvar flyr med sorg
Ljusets vän, som allt sitt hopp ser fela,
Då Marat skall jordens dyrkan dela
Med Cagliostro och med Svedenborg.
Nämnde stoiska resignation framträdde
likaledes i den tidens didaktiska skaldestycken, t. ex.
i Predikaren af Leopold, mönstret och kronan
for besagde diktart, samt i Tålamodet af
Vale-rius, hvilket just genom sitt ämne är egnadt för
besjungandet af stoicismens sinnesstämning. Då
det var också mot ett sådant tänkesätt, som
fos-foristerna eller nya skolan uppträdde, så är det
anmärkningsvärdt, att det mest fulländade
skaldestycke, samma skola under sina första år frambragte,
nämligen Hyacinten af Atterbom, uttalar just
denna stoicismens dels förtviflade, dels
sjelfafgu-diska åsigt, som bedragen på drömmen om lifvet,
dock är sig sjelf nog. Efter beskrifningen om
det sätt, hvarpå alla förhoppningar blifvit
gäckade, slutar skalden så:
Dock flammar hos dig en skapande eld,
Som kämpar mot ödet och tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
