Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Fosforismens filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
punkt, nämligen kärlek för fantasi och känsla
samt ovilja möt sunda förnuftet. Att i massan
af dåtidens fosforistiska skrifter Förnuftet
stundom åberopades, strider ej häremot. I nya sko*
lans mun betydde nämligen detta ord vanligtvis
det s. k. vetenskapliga, det af intellektuell
åskådning, eller af siareblick upplysta förnuftet. I
obevakade ögonblick hände dock, att ordet och
saken blefvo i deras vanliga menskliga mening
både begagnade och till och med som autoritet
åberopade; ty: naturam expeUes furca, tamen &c.
Men i allmänhet röjde partiets ledare,
synnerligast under första åren, mycken missaktning mot
det sunda förnuftet och mot dess bemödande att
klart utreda och bestämma föremålen. Man ville
häldre öfverlemna sig åt inbillningskraften, åt ett
vaket drömmande, som någongång kallades att
sammansmälta med universum. Ett sådant
tillstånd ansågs som det högsta, det saligaste. Med
poetisk hänförelse skref Atterbom derom följande
utmärkt vackra verser.
Rosa! undra ej, att lifvet gråter,
När det, fängsladt i en skepnad, styckas
Från den hulda, moderliga natten,
I hvars sköt’ det så lycksaligt låg.
Undra ej! att det sin fordna lyckas
Stumma njutning, klagande, förlåter,
Der det, droppan likt i hafvets vatten,
Bildlöst samm i evighetens våg. *)
*) PoSt kal. 1814, 2 uppl. s. 124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
