Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Fosforismens filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under ett dylikt halfmedvetet tillstånd
väntade man andens, den absoluta åskådningens
uppenbarelser, det högre vetandet. Man väntade
dem, icke såsom den inspiration, hvilken hos
snillet oförklarligt och mer eller mindre
öfver-naturligt ljungar fram och sprider ljus öfver och
gifver sammanhang åt de af minnet samlade och
af förnuftet begrundade enskilda begreppen, och
som är följden af kunskaper, begrundande och
snille i förening. Man tycktes i stället vänta en
inspiration, som skulle omedelbart gifva vetandets
både innehåll, form och ande, utan att behöfva
hvila på någon förutgående eller medföljande
verksamhet, hvarken samlande eller
begrundande. *) För öfrigt hade åsigten mycken likhet
med de orientaliska lärorna om quietism och
om den emanerade individualitetens återgång till
medvetslös samvaro med det hela o. s. v.
I sammanhang härmed ogillade man ock
allmänhetens, det sunda förnuftets anspråk på
delaktighet i vetenskaperna och i de resultater,
till hvilka dessa kommit. Geijer sade år 1811:
vetenskapen ligger så Htet på det vanliga
förståndets fåU, att detta förstånd i vetenskapliga
ämnen blott kan hafva meningar, aldrig insigt,
och således aldrig rättighet att döma. Det
verkliga sunda förnuftet tiUegnar sig aldrig någon
*) Se Atterboms och Elgetröms ord. Fosforos 1811,
s. 368.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
