Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Frågan om smaken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god vers, äfven i dess vidsträcktare bemärkelse,
är icke bevis för någon utmärkt fallenhet för
poësien, - - det mekaniska i poësien kan, som
i all annan konst, läras, och färdighet deruti är,
liksom all annan färdighet, en frukt af
uppmärksamhet och öfning. Men andan och kraften,
denna djupa och lifliga känsla, denna
lågande inbillning, detta Os magna
sonaturum, se der, hvad som aldrig kan läras, och
hvarförutan man aldrig blir annat än en
god versifikatör. Sådan var gamla skolans
åsigt om snille och smak. Hvad den ogillade
och agade hos fosforisterna, var icke snillet, som
dessa påstodo, utan plattheten, öfverspänningen,
grumlet och olaterna. Under allt ropet om
smakens tyranni har man, märk väl! icke kunnat
uppte ett enda snillrikt, verkligt vackert stycke,
som Svenska Akademien förkastat. Jo! säger man,
akademien har underkänt inskickade
täflingsskrifter af både Geijer och Tegnér. — Sannt! men
innan samma skrifter blifvit till allmän
granskning framlaggda, torde omdömet öfver akademiens
åtgerd böra uppskjutas.[1]
Fosforisteme hafva år 1820 sagt, att till följe
af deras bemödanden har gamla skolan afstått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
