Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Utgången af striden mellan fosforismen och akademismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förnämsta orsakerna, hvarföre gamla skolan
ej mägtade besegra den nya, lågo dock mycket
djupare. Den gamla fransyska rationalism, på
hvilken förra tidehvarfvets revolutionära bildning
och äfven den sedermera uppkommande
resignationen förnämligast hvilade, hade längesedan hos
en mängd läsare fallit i vanrykte. Dess
fri-tänkeri och jakobinism verkade afskräckande på
den sanna eller låtsade religiositeten, på den
uppjagade revolutions-skrämseln samt på den
egennyttiga eller fanatiska ultraismen.
Akademistemas parti var, och ej utan skäl, misstänkt
för rationalistiska sympatier; och detta blef en
bland hufvudorsakema, hvarföre det icke
förmådde under en så reaktionär tid vinna någon
afgörande seger.
Andra orsaken låg deri, att ingen
resignation, lik den ifrågavarande, mägtar i längden
tillfredsställa sinnet. I sig sjelf är den nämligen
en civilisationens begynnande dödskamp; ty när
menskligheten ej mer hoppas hvarken på religiös
eller politisk förbättring, hvarken på
uppenbarelsens eller förnuftets räddande magt, då
sjunger ock civilisationen på sin utgångspsalm, och
på dess sista vers.
Har du förnummit naturens afibonsuck vid
solens nedgång, eller fogelns sorgliga qvitter
vid höstens annalkande? Samma grundton
genomtränger de resignationens sånger, som
framtvingas vid känslan af mensklighetens öfvergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
