Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Tvisten om schellingska filosofiens förmåga att ”bevisa kristendomens mysterier”, samt besvara menniskoandens olösta frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade genast från början insett fåfångligheten,
sjelfbedrägeriet. Redan 1804 och under tvisten
mot Geijer, hade han talat om tyskerier och icke
velat låna någon uppmärksamhet åt de filosofiska
deduktionerna.[1]
Denna ovilja växte mer och mer, och bröt
slutligen ut i den bekanta dikten Polarresan,[2]
ett sidostycke till Schillers Das verschleierte Bild
zu Sais. Den innehöll qvickt skämt öfver
fosforisternas nämnde teosofiska påståenden och
slutade med att beskrifva, hur polsökaren, slutligen
yr i hufvudetj ej mer kunde hjelpa eller reda sig.
Fosforisterna förstodo piken, och yttrade i sin
vrede, att Tegnér, här såsom stundom, då lyran
någon gång år ostämd, slår på strängarna med
knytnäfvama, för att, kosta hvad det vill, få dem
åtminstone att gnissla och skorra på ett eget och
originellt sätt.[3] Tegnér lät sig den
misslyckade qvickheten icke bekomma. I Epilogen
återtog han samma ämne, och det med än kraftigare
och mer på saken gående ord. Der läses:[4]
En hvar kan icke bli en Genius,
På säkra vingar stigande mot ljuset;
Men hvem, som vill, kari pröfva förr’n han dömmer,
Kan fatta sjelf den sanning, han besväljer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
