Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Svenska vitterhetens gullålder 1820–1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det bästa till sist, enligt så värde som
bokstafs-rad, Tegnér och Wallin?
Att serskildt karakterisera dessa skriftställare
tillåta hvarken tid, plan eller förmåga. Deras
skaplynnen skiftade i alla möjliga arter. Ett •
drag var dock gemensamt. Tegnér säger:
Skönt är allt, hvad snillrikt är.
Svenska dramatiken, som hvilat under
fos-forist-stormen, väcktes till nytt lif af Beskow,
Ling, Nicander m. fl. Mot tidehvarfvets slut
lyckades det för Blanche och några hans
efterföljare att återigen göra svenska skådespel
hemmastadda på svenska skådebanan, der Hjortsberg
lyste som afton-, Jenny Lind som morgonstjema,
och Almlöf och Torslow på middagshöjden af
sitt konstnärskap.11
Vid århundradets böijan hade Kotzebiies,
La Fontaines och Müllers romaner varit
allmänhetens gunstlingar. De blefvo hårdt behandlade
af fosforistema, hvilka dock hvarken kunde sjelfva
framalstra, eller hos tyska ny-romantikerna anvisa
något, som mer anslog allmänheten. Palmblads och
Cederborghs försök voro för få och för obetydliga att
fylla bristen. Någon tid rådde ock ett slags stille—
stånd i svenskarnas romanläsning. Men sedermera
fick man flere öfversättningar, först från Walter x
Scott och sedermera från Bulwer, Cooper, Eugene
Sue m. fl., och snart derefter en nationell
romanlitteratur af Fredrika Bremer och friherrinnan
Knorring, efterföljda af Blanche, fru Carlén,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
