Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Uppsala-ultraismens lärosatser 1820–1837 - Om de gamla språkens företräde och oumbärlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dersmålet, och för deras studerande äro numera
de sistnämnde mycket nödvändigare än latinet.
Likväl ville ultraismen, som vi sett, bibehålla
den gamla ordningen att böija med nämnde latin.
Men den största skaran af skolungdom hann
eller mägtade ej hinna i detta latin längre, än att
lära läsa sin Cornelius, på sin höjd Ovidius, och
äfven detta så ofullständigt, att de, upptagna af
sjelfva språket, hade af innehållet föga eller
ingen nytta, och voro, när de vid 13 till 16 års
ålder lemnade skolan, mycket okunniga i historia
och geografi, matematik och naturkunskap.
Författaren af dessa rader minnes ganska val, att
omkring 1810 funnos i Karlstad ynglingar, som
vid inträdet på gymnasium ej visste, hvar Paris
låg, ej hvad med Kalmare-unionen förstods, och
hvilka, när man frågade dem efter namnen på
Noaks söner, svarade Abraham, Isak och Jakob.
Huru många tusende personer bland våra äldre
landsmän finnas ej, som efter 5 till 6 års på
ofullständig latin-kunskap använd skolgång blifvit
för lifvet qvarstående på en så låg vetenskaplig
punkt, att de känt sig underlägsna och beroende
i jemnförelse med de få, som haft tid, råd och
själsförmögenhet att först tillrvggalägga latinitetens
mångåriga och svåra omväg, och sedermera
intränga i sjelfva sakkunskapens förlofvade land.
Men hvarföre denna omväg? Hvarföre ej låta
hela den stora läijunge-skaran genast sysselsätta
sig med det, som den egentligqn söker, nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
