Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - STRIDEN MELLAN UPPSALA-ULTRAISMEN OCH STOCKHOLMS-LIBERALISMEN - 5. Tegnérs förhållande till de politiska partierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsigt. Tvärtom drefs han till en slags ultraism;
icke teoretisk, icke föreskrifven af hans förnuft,
ty detta var alltid liberalt; utan en praktisk,
föreskrifven dels af själs- oeh kropps-sjuklighet,
dels af personliga sympatier; en ultraism, som
numera seende nästan allt i svart, tyckte verlden
blifva mer och mer ond, och som 1839 påstod,
att svenska folket var dm bästa pajazzo af det
konstitutionella gyckelspel, som då för tiden
uppfördes i större delen af Europa; — eller, att en
tänkande svensk man icke kunde göra något bättre
än att sofva bort både dagens och riksdagens
tomma äflan.[1] Dessa och många dylika
sjelfs-våldiga utfall misshagade de moderata och retade
till förbittring de liberala af alla grader och satte
honom i en olycklig opposition mot den
allmänhet, hvilken fordom betraktat honom såsom sin
gunstling, sin hjelte. Härtill kom, att samtidigt
utvecklades de olyckliga förhållanden, hvilka ökade
missnöjet och slitningarna i hans inre, och
nedsatte vigten af hans ord, hans personlighet; och
på sådant sätt försvann det hopp om medling de
politiska partierna emellan, till hvilket han förut
gifvit anledning. I stället såg man mer och mer
framskymta de betydelsefulla förebuden till den
stora brytningen 1838—1840.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
