Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda anmärkningar om tidehvarfvet efter 1840 - Om litteratur, pedagogik, publicitet, m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om, sade och säger mången ännu, om
Napoleon den tredje faller, så är det förbi med
Frankrikes, med Europas lugn och lycka. Ilar
det gått så långt? Äro folken så djupt sjunkna,
att de omöjligen kunna förlikas, kunna sköta sig
sjelfva? Behöfs det en slafuppsyningsman för att
hindra samhällena från att i krig, samhällsklasserna
från att i uppror sönderslita hvarandra? Tanken
innebär ej blott resignation, utan ock förtviflan.
Skola då Europas frihet och civilisation falla?
falla genom folkens oförmåga och oenighet; —
falla under Bonaparter, liksom Rom under Csesarer?
— eller under Ryssland, liksom grekerna under
sin nordöstra granne?
Knappast. Förnämsta hindret mot mörker
och slafveri är kristendomen. Dess läror, å ena
sidan: alla menniskor äro bröder, och å den
andra: I tjenare, var er edra herrar underdånigei
— dessa läror, predikade af både ordets och
förnuftets uppenbarelse, protestera högt mot både
despotism och anarki; ehuru kristendomen,
såsom icke varande af denna verlden, kan lefva
under båda.
I
Det ständigt växande resultatet af samma
kristendom, nämligen den sannt frisinnade och
kristliga bildningen och verldsåsigten, uttryckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>