Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 259 —
hans faders likkista, och sväljande sina tårar
kysste han sin relik och läste hvad har
sjelf i öfvermåttet af sin smärta, ristat:
”Fader, jag glömmer dig aldrig.”
Och han tyckte sig i det stilla suset från
de nyfödda bladen i ekens krona förnimma
en helsning från höjden, ett tack för atthan
ville kämpa för den hädangångnes idealer.
Men medan detta lilla troförbund beseg-
lades med helig ifver af de unga, hvilka,
lifvade af det ungdomsmod, som — likt Ti-
tanerna - tror sig kunna storma sjelfva him-
len, icke så noga mätte djupet och höjden
af de löften de aflagt, närmade sig — tyst
som ormen i lustgården — frestelsen till
deras barnafromma ring.
Ett stenkast från vårt stjernförbund roade
sig två unge män i skjortärmarna med att
”hoppa bock” öfver hvarandra, och Erik
och Mauritz, som varsnat deras lekar, hade
redan för egen räkning afbrutit stundens
fheliga allvar med några djerfva bocksprång.
Plötsligen hörde man ett nödrop; den
dene af de hoppande fremlingarne föll till mar-
ken, och jemrade sig hörbart.
Förgäfves sökte kamraten: att få honom
på fötter, han tycktes icke kunna hålla sig
Tupprätt.
I Det der ser ut som ett benbrott” —
fJanmärkte Birger med deltagande.
”Eller en grundlig vrickning” — tillade
Bruno, — ”Kom ska” vi gå och hjelpa!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
